Smultronställen, ska vi berätta om dem? Ja eller Nej? 

Att dela med sig av det man själv gillar, att vilja få andra att må lika bra av det som får en själv att må bra – det är nog anledningen till att man väljer att dela med sig av sina guldkorn eller smultronställen. Glatt svarar vi på journalisternas frågor om våra smultronställen i hembygden, eller i vårt arbete i receptionen på ett hotell där vi tipsar besökaren om våra oupptäckta smultronställen i staden. Vi gör det av välvilja och i all välmening, det finns ju liksom inget ont bakom det. Men det finns konsekvenser, som många inte tänker på.  
 
 
Innehåll: 
– Om smultronställen 
– Hur tänker du? 
– Exempel 
– Så här funkar jag 
– Så här funkar ni – undersökning 
– Du som reser som turist, friluftsutövare, influencer eller journalist 
– Vad man kan göra om man jobbar i turistbranschen.  
 
Om smultronställen 
Jag skulle innan vi går vidare bara särskilja en typ av smultronställe från en annan. För en del människor kan ett smultronställe vara ett café, en loppis, eller en park i en stad. I de fallen finns en slags struktur kring smultronstället med logistik, renhållning, någon som styr över besöksströmmarna och kanske har det som levebröd. Men en annan typ av smultronställen är de om finns i naturen, avskilda från strömmen av människor. Där saknas många gånger en struktur som ovan. Det här är min typ av smultronställe, och när frågan ställdes i en undersökning på mitt Instagram så svarade 99% att även deras smultronställen är i naturen eller naturrelaterade, och att 94% av platserna ligger avskilda från den vanliga strömmen av människor. Så det är med utgångpunkt av smultronställen i naturen som den här texten handlar om.  
 
Smultronställen är viktiga andhål för oss, viktiga för folkhälsa och livsglädje. Dessa platser blev våra smultronställen av en anledning, kanske för att det var lugnt och tyst där. Eller orört och vilt. En plats som fick oss att må bra. Vad som är ”smultronställe” eller ”orörd plats” är ju individuellt – tror det kan skilja mycket beroende på om man bor i storstaden eller på landet.

Hur tänker du? 
Du har säkert också några smultronställen – vilka är det? Vad kännetecknar de? Är det en lugn plats, en avskild plats? Är det inslag av natur där? 

-Vad skulle hända med dina smultronställen om du berättade om dem för dina närmaste vänner? 
-Vad skulle hända om du berättade om dina smultronställen för lokalpressen? 
-Om man skrev om dem i ett nationellt resemagasin? 
-Om man skrev om dem i ex Lonely Planet? 

-Skulle det fortfarande vara dina smultronställen om det var tiotals eller hundratals andra personer där samtidigt som du? 

Jag gjorde en undersökning på mitt personliga Instagramkonto @lindastaaf och fick in strax under 150 svar, längre ner här kan du se sammanställningen på de svaren.  
 
Exempel: 
Sommaren 2018 fick man ringa in till lokalradion i Jönköping och berätta om sina smultronställen i hembygden. En person ringde in och berättade om sin favoritplats – en öde strand vid Vättern där man var alldeles ensam med vågornas skvalp. Från den dagen var ingen person ensam på den stranden.  
2009 besöktes klippan Trolltunga i Norge av ca 500 personer årligen – i stort sett bara locals. 2016 var det 85 000 besökare och året därpå sa prognosen 170 000 besökare. Idag kan man få vänta 2h i kö för att gå ut på klippan. Och ta det där kortet. Jag tror att de locals som brukade gå dit går någon annanstans nu. Nedskräpningen har också ökat rejält, och den lilla kommunen har fått betydligt fler kostnader än intäkter på besökarna som vandrar hit helt kostnadsfritt. Jag har dock hört att man nu stöttar med pengar nationellt, då Trolltunga kommit att bli en turistmagnet för hela Norge. 

Så här funkar jag: 
Jag får ofta frågan om mina smultronställen, men sedan några år tillbaka har jag slutat berätta om dem. Mina smultronställen är alla lite avskilda, i naturen, där jag oftast får vara helt ensam. De här platserna skulle för mig förlora sin tjusning om det var fler än jag där. Så jag har slutat berätta om dem, och jag har fått hitta nya platser vartefter mina gamla blivit ”kända”.  En annan anledning till att jag inte vill berätta om dem är att de här platserna är vackra, avskilda och orörda, och platser dit många besökare kommer tycks ha en förmåga att bli nedskräpade.  
Jaså – har du läst nån artikel om mig där jag faktiskt uttalar mig om dem… och du tror att det var mina verkliga smultronställen – nope. Jag brukar nämna platser som redan är välbesökta och lättillgängliga för renhållning, inte mina faktiska guldkorn. Sorry, not sorry… 
Men ofta när jag inte skrivit ut vart mina bilder jag delar tagits – så nog är det någon annan local där och kommenterar inlägget nåt i stil med ”Aha, jag ser att du är på XXX-stranden” eller liknande.  

För en tid sedan gästade jag ett nationellt Instagramkonto en helg för att dela med mig av min hembygd. Inför detta så bad de mig beskriva i detalj vart bilderna var tagna – ”bakom vilken buske”, sa de till och med… Men nej. Jag tipsade om allmänna grejer och nämnde några redan bekanta platser.  
Om jag tipsar om mina smultronställen kan ju någon annan komma och äta upp dem.  

 
Så här funkar ni – Undersökning 

Jag gjorde 2/2 2020 en undersökning på mitt personliga Instagramkonto @lindastaaf, där följarna fick svara på olika frågor, jag fick in nästan 150 svar, och här är en sammanställning av dem:  
 
Är era smultronställen oftast i naturen eller naturrelaterade?: 99%: JA 
Ligger smultronstället avskilt från strömmen av andra människor? : 94% JA 
Är smultronstället relativt nära ditt hem (så du inte behöver vara borta en dag eller flera)?: 74% JA 
Skulle din upplevelse vid smultronstället förändras om du fick dela den med många andra människor? : 84 % JA 
Skulle du, om du fick frågan, berätta för lokalpressen vart dina smultronställen finns? 81% NEJ 
Skulle du tipsa om dina smultronställen på Instagram62% Nej 
 
 
Följdfrågor: 

Beskriv ditt smultronställe med ord: 
”Solvarma klippor vid Mälaren med lövskog i ryggen” 
”Klippor och hav” 
”Sol, lä, vatten och inga andra i närheten” 
”Klippor/berg, strand, vatten, vindstilla, lågt till horisonten, inga mänskliga ljud, sol” 
”Finns flera med ledordet är nog avskilt och naturskönt Ibland med havsluft och salta dopp, ibland en skogsstig…” 
”Själsligt lugn, naturens ljud, känna, alla sinnen får ro” 
”Lugn. Frid i själen som jag brukar säga, känslan av att ”vara ensam i världen” 

 
Varför skulle du inte vilja dela med dig av dina smultronställen för lokal media? 
”Hela charmen med mina smultronställen är att jag kan vara själv och njuta av naturen” 
”Ett smultronställe måste förtjänas, dvs hitta det själv” 
”Vill ha mitt ställe för mig själv (sagt med omtänksam ton utan att vara ego)” 
”Har flera och vissa delar man med sig av och vissa håller jag för mig själv” 
”Mina smultronställen bygger på att jag uppskattar att få vara ensam där” 
”Delar dem gärna med nära och kära men i övrigt är det lyxigt att få ha sina hemliga tillhåll” 
”Nej, vill inte riskera att det blir för mycket folk” 
”Vissa skulle jag kunna, men inte alla” 
”Det är för heligt” 
”Nej, pga att allt för många inte har respekten att vara rädd om naturen tyvärr” 
”För att jag inte vill att alla vallfärdar dit” 
”Vissa plaster vill man ha för sig själv. Välbesökta platser blir lätt mycket skräp på tyvärr” 
”Nej, för att idag kan man inte gå nånstans utan att folk skräpar ner längst stigar och förstör etc 
 
 
Varför skulle du gärna dela med dig av dina smultronställen i lokal media? 
”För att fler skulle få uppleva det. Alla som skriver nej är själviska jävlar ”  
”Ja, vill att fler ska upptäcka och njuta av vår gemensamma närmiljö” 

38% skulle tipsa om sina smultronställen på Instagram, men endast 19% kan tänka sig att göra det i lokal media. Ni som delar med er på Insta men inte i media – vad är skillnaden? 
”På Instagram ser inte hela Sverige, bara ens vänner” 
”Har inte så många följare och närmast sörjande delar jag gärna med mig till” 
”Likasinnade och miljömedvetna jämfört med vanliga Svenssons” 
 
Summering: 
Smultronställen är utan tvekan kopplade till naturen och nästan alla ligger avskilt från strömmen av människor. Nästan alla tycker att deras upplevelse av sitt smultronställe skulle försämras om de fick dela platsen med andra. Över 80% vill inte dela med sig av sina smultronställen mer än kanske bara till nära och kära.   
Det ska tilläggas…. Jag hade dialog med några av de som deltog i undersökningen, och det uppkom vissa skillnader i tolkningen av vart gränsen går. Att dela med sig av ett smultronställe för mig är att peka ut ex en strand, klippa, dunge, vik etc – inte att nämna ett större område. (Ex Jag säger ofta att jag är på Omberg, men aldrig vart där jag är.) En annan tolkningsfråga är det där med att ”dela platsen med andra” – t.ex. tycker en del att det är OK att dela en plats med andra som typ kan nyttja den när man själv inte är där, men när man är där själv vill man vara i fred. 

Du som reser som turist, friluftsutövareinfluencer eller journalist: 
Du är en besökare på en plats, i någons hem rent ut sagt. Människor bor och lever sina liv i den miljö du gästar för tillfället, det här är deras smultronställen, så visa respekt.  
Hur skulle du själv vilja att andra uppförde sig vid ditt eget smultronställe på hemmaplan? Skulle du vilja att andra taggade platsen och delade den i större forum? 

Hur jobbar man lokalt med strategier, hur vill destinationen kanalisera besökarna och varför – ta reda på det innan du delar en plats med allmänheten. De som bor och lever på platsen är de som vet bäst vad som fungerar i just deras område. 
 
Om du finner en fin plats – behåll den för dig själv. Visst, dela på Insta om det är viktigt, men geotagga inte, beskriv inte exakt vart platsen ligger eller hur man tar sig dit. Nämn vilket område du är i, men berätta inte i vilken vik, eller på vilken klippa. Låt platsen som är orörd få fortsätta vara ett smultronställe för de som bor i området, du är trots allt gäst hos någon annan. 
 
 
 
Vad kan man göra om man jobbar i turistbranschen? 
”Efter mina 25 år i turistbranschen…” fattar jag att det lockar besökare till destinationen om man lyfter fram ”orörda, oupptäckta smultronställen”… men det funkar bara ett litet tag, tills platsen inte längre är ”oupptäckt” och inte längre lika intressanta ens för turisterna. Ur ett hållbarhetsperspektiv vinner ingen på det i längden. Och på vägen har locals förlorat ett smultronställe.  

Ja, men vi måste tjäna pengar, det gynnar hela bygden, säger nån. Nja, det där med måste köper jag inte, och gynnar är relativt. Turism ska utformas i dialog med lokalbefolkningen, inte bara av branschen, och bara av den här undersökningen kan man se att fyra av fem personer inte vill att deras smultronställen ska spridas. Så hur kommunicerar ni med era lokalinvånare? 
Så vad göra istället? Lyft fram platser som redan är bekanta för allmänheten och i turistbroschyrer, många gånger har man också en infrastruktur där för ex sophantering och parkering – sånt man också behöver ta hänsyn till ur lokalt och regionalt perspektiv vartefter sevärdheter växer fram.  
Kanalisera strömmarna av besökarna och gör det i dialog med locals, turismföretagare och offentlig sektor. Visst, ta fram och berätta om nya smultronställen om ni vill, men tänk igenom det innan, ha strukturen för det – tänk inte i första hand på snabba cash – utan låt era val styras av det bästa tänkbara valet för locals 
 
Om du exempelvis vill göra reklam för en skärgård – namnge den och visa bilder, men gå inte in på detaljnivå och namnge specifika öar eller vikar (om där inte finns verksamheter/infrastruktur osv förstås).  
Och såklart informera om allemansrättens skyldigheter och berätta om hur man vistas i naturen med respekt för den och andra. Alla som på något sätt uppmanar till mer friluftsliv borde också uppmana hur man vistas i naturen på allemansrättens villkor.  

 

Så på frågan – ska vi dela med oss av våra smultronställen blev svaret ett rungande: Nej! 
 
Vad tänker du om det jag skriver här?

 

Det här med utomhusmatlagning kan vara svårt. Eller väldigt lätt. Eller så blir det precis vad man gör det till. Om man inte är på tur med flera övernattningar så kan man ju i princip laga samma mat som hemma. Det blir ju svårare ju längre man är ute.
En annan utmaning är det med alla allergier och specialkost som finns idag. Vi i branschen brukar jämföra med hur det var för 20 år sen, då åt ju i stort sett alla allt, idag har majoriteten någon slags specialkost… Den här menyn är anpassad för den som inte äter vete, mejeri, ägg eller socker. 

I helgen blev det utomhusmatlagning – en trerätters. Som blev fyrarätters då vi firade med en extra efterrätt…. Så här blev det:

Tema: Trerätters meny för vinterlediga barn
Var: Dagstur till lokalt vindskydd med dagryggsäck.
Vilka: En vuxen och en 12-åring, plus bonusgäster som dök upp i vindskyddet. Vi skulle varit fler, men våra matgäster blev sjuka i natt.
Typ av matlagning: Öppen eld

Meny:
Förrätt: Bruschetta 
Baguette som värmdes på galler över eld, till det en mix av tomat, färsk basilika, pressad lime, hackad vitlök, flingsalt och peppar. Mozzarella vid sidan av. (Jag som inte äter vete eller mejeri skippade brödet och åt bara den goda tomat- och basilikasalladen)

Huvudrätt: Rotsaksknyten (ev med halloumi).
Potatis, morötter och rödbeta i grillfolie över elden. Halloumi som tillval. Kryddat med chili flakes och flingsalt. Dill i kokosmjölk som sås till, samt några av de överblivna tomaterna från förrätten. 

Efterrätt(er): Chokladpudding och Hajkish-banan.
Chokladpudding utan socker och mejeri – hur? Jo, med chiafrön, kakao, lite havregryn och kokosmjölk. Ska stå i kylen en timme innan, men det är ju kylskåpskallt ute nu så vi förberedde denna först, och ställde åt sidan. Supergod! Men det visst vi inte, så vi hade säkrat upp med banan i folie också, fast utan mjölkchoklad. Istället smälte jag kokosolja över elden och hällde i havregryn och kakao. Blandade ihop, snittade upp bananen och fördelade blandningen i. Värmde på över elden några minuter. 
Till det varm havredryck med kakao (och för en av oss marshmallows). 

Om ni har några frågor kring detta så hör bara av er!  / Linda, Woods & Water

Med hotellet menas i detta fall Ombergs Turisthotell! Jag har många gånger varit där och ätit, både privat, med grupper eller som gäst. Ibland sitter jag också och jobbar från hotellet med min dator, eftersom att jag har så mycket att göra med de som driver hotellet.

Men sovit över hade jag aldrig gjort. Istället har jag lämnat grupperna efter middagen och sedan mött upp igen vid frukost nästa dag. Men nu – nu har jag också sovit över på hotellet! Och så skönt jag sov! 

Jag var där privat med några vänner. Jag hade just avslutat jobb på berget och mötte upp vännerna för en After Work på hotellet, följt av fredagsmys vid den öppna spisen och en fyrarätters supé. Det var inte många besökare på hotellet den här kvällen och natten, vilket nog var bra, för vi satt uppe och kacklade till rätt sent…
Sov så skönt och ville inte riktigt lämna sängen nästa morgon – men det fanns ju något som liksom lockade upp en – utsikten. Rummet hade e egen dörr ut på balkongen med utsikt över Vättern och slätten. Så fin soluppgång! En av mina vänner hade gått upp lite tidigare och redan hunnit med en morgonpromenad ner till Ellen Keys strand. Hon satt och läste tidningen vid öppna spisen när vi andra kom ner för frukost.

Efter en lång frukost gick vi en dryg timmes promenad på berget – innan jag fick lämna vännerna för att möta upp en annan grupp för vandring. Men vi var helt överens om att det här med hotellnatt på berget i januari var en hit och något vi gärna gör om snart igen!

//Linda, Woods & Water

Under vintern anordnar vi ett antal vinterpaddlingar – något som kan låta lika spännande som skrämmande beroende på vad man har för erfarenheter sedan tidigare.  
I vanliga fall ingår både kajaken och tillbehören i hyran på våra turer, men detta är under sommarsäsongen när man kan paddla i sina vanliga kläder. På vintern är det dock annorlunda – så hur bör man förbereda sig för en vinterpaddling? 

 
Torrdräkt eller våtdräkt? 
Det finns inget facit för vad som är rätt eller fel, utan varje situation får bedömas enskilt utifrån väder, vind, plats, tidigare erfarenheter med mera… Men generellt kan man säga att man inte bör göra större passager från land utan torrdräkt om det är kallare än 15 grader i vattnet. Under våra vinterturer är torrdräkt eller vintervåtdräkt obligatoriskt, men detta är inget vi tillhandahåller så man får ta med sig sin egen eller låna av en vän.  
En torrdräkt är en overall som håller dig torr på insidan, även om du faller i vattnet. De flesta torrdräkter har gummiförsedda muddar som håller vattnet ute kring handlederna, och eventuellt kring halsen. Andra torrdräkter har en mer löst sittande halsmudd som kan släppa in lite vatten om man hamnar under ytan. (Men om vågorna inte sköljer över dig, så kommer flytvästens bärkraft göra att du inte får halsen under ytan). Att ha en torrdräkt är ungefär som att ha ett tjockare skalplagg över hela kroppen. 
En våtdräkt finns i flera olika varianter beroende på aktivitet, och olika tjocklekar beroende på temperatur. Det finns våtdräkter för surf, simning och paddling – det som kännetecknar våtdräkter för paddling är att de är flexibla kring axlar/armhålor, ett parti där man behöver vara extra rörlig som paddlare. Det finns ex. ärmlösa våtdräkter av den anledningen, men de är ju mer lämpade för sommarhalvåret. En våtdräkt kommer att släppa in vatten, det är så den fungerar. Långsamt släpper den in vattnet som värms upp av dig kropp och som sedan ligger kvar där och värmer”. Därför är det lämpligt att ha badkläder under våtdräkten, med en skyddande skaljacka eller paddeljacka över.  

Innanför torrdräkten 
Det är alltid svårt och en avvägning man får göra – ska man klä sig för att paddla en kajak i solskenet eller ska man klä sig för att ligga i iskallt vatten och vänta på hjälp? Speciellt under vårdagarna när det kan vara riktigt varmt och skönt ovan ytan, men bitande kallt under den.  
Jag brukar ha 1-2 lager under, beroende på årstid och temperatur. Ett ullunderställ som värmer även om det mot förmodan skulle komma in lite vatten, och ett mellanlagers som fleece eller ull om det är kallt ute. Flytvästen som man har ovanpå dräkten värmer ju också en hel del. 
 
Dubbla sockar – varav ett par lite tjockare kan vara ett tips, i alla fall jag kan bli kall om fötterna när jag sitter ner för länge. 
 
Vantar och mössa 
På händerna har jag ett par stora skalvantar från Hestra, under dem har jag olika typer av vantar beroende på säsong – är det varmare har jag bara tunna liners under, och är det kallt så har jag ett par rejält tjocka dunvantar. De skyddande skalvantarna (se länk här!) gör att inget vatten tar sig in, och jag kan doppa handsken i vattnet utan problem. (Men visst, inte hela vägen i för de är ju inte täta i muddarna).  Jag brukar också ha med ett par extra par handskar i neopren som back up. De tål att bli blöta men håller inte alltid värmen så bra – då kan det vara bra att förstärka med ett par Poogies/muffles – en slags skalpåse som man fäster runt paddeln och sedan stoppar in händerna i.  

På huvudet brukar jag ha en lite tunnare mössa så värmen kan gå ut lättare, för med alla dessa kläder på, och paddlandes fram, så blir man lätt lite varm ? Men låt situationen avgöra – 75% av kroppsvärmen försvinner ut från huvudet, så det är en god anledning att ha varma mössan på när du väl ligger i vattnet också… 

På fötterna 
Som jag skrev innan så har jag dubbla ullsockar innanför torrdräkten. Men utöver detta behöver man även ha ett par skor utanpå torrdräkten, detta för att skydda dräkten som annars lätt kan få hål och repor när man knallar runt på asfalt eller grus. Jag har ett par vanliga neoprenslippers (badskor) som är typ 3-4 storlekar för stora för mig – för att få plats med alla mina sockar och torrdräkten. 

Paddelutrustning som tillval 
Eftersom vi lite förutsätter att man även har en egen kajak, paddel och flytväst om man har den beskrivna klädseln ovan så ingår inte kajak eller paddelutrustning i hyran på våra vinterturer (endast sommarhalvåret) – men självklart går det bra att hyra ett helt kit inkl kajak, paddel, flytväst och kapell för 350kr/person. Meddela oss i så fall vid bokningstillfället, genom att maila oss på info@woodsandwater.se. Boka er plats på turen gör ni direkt här: http://www.woodsandwater.se/tours/vinterpaddling/

Packlista 
Så för att summera en packlista för er som hänger med oss på vinterpaddlingar: 
– Kajak 
– Paddel 
– Ev. reservpaddel 
– Kapell 
– Flytväst 
– Torrdräkt eller våtdräkt 
– 1 eller 2 lager under torrdräkten 
– Mössa 
– Vantar för paddling 
– Paddelskor 
– Ombyte i vattentät påse 
– Extra mössa och vantar – kan vara gott att byta efter en blöt paddling. 
 

Om ni har några andra frågor inför turerna är ni välkomna att höra av er till info@woodsandwater.se 

I november höll vi den efterlängtade inspirationshelgen för Outdoorföretagande! Vi var på Ombergs Turisthotell och varvade föreläsningar om prissättning, guidekunskap och marknadsföring med studiebesök och roliga aktiviteter.

Den var en helt underbar helg som kan lika mycket inspiration och pepp tillbaka. Nu planerar vi nya datum för fler kurser – men även fortsättningskurser för de som redan gått första steget!

Today we went kayaking with the Swedish outdoor magazine Utemagasinet – and what a beautiful day! It was so calm on the lake, and the light was so dramatic – liked the views from the caves a lot today! We’ll do more of this!

 

If August went by fast, then September went by super fast… Most of September were spent with the ATWS in Gothenburg – a summit for adventure travel companies from all over the world. First I had a pre-tour for five days, and then I spent a week in Gothenburg.

Here are some pictures from my pre-tour that I arranged in my hoods:

We’ve had a couple of guided MTB-tours and kayak tours and some guided hiking for different companies. Today Kim Ross from Swedish Welcome came for a visit and we discussed the future and next season for W&W – it’s gonna be a good one!

August felt like three days, haha…. The first two weeks we kept going on as usual with all our activities – I was away on other assignments, but Jonny, Maria, Lisa and Martin held the guided tours and made sure all our guests had a great time.

One week I guided the Womens Wilderness Adventure for Do The North in the Saint Anna archipelago on the east coast (see my last blog post).

We’ve had guided tours as usual, but not as many as during the peak season. So I also went to this guide meet up in Dalarna to hang out with other guides and talk about work and other stuff. I stayed in my car for a few days and rode some downhill at Gesunda Bike park.

A new project for this year, that started in August, is to start a new tourism education at a school in Linköping for teenagers aged 16-20 y/o. So much looking forward to this.
As usual I will also hold lectures at Vadstena Folkhögskola this winter, plus I’m also arranging my own inspiration-weekend for people who want to start their own outdoor-company. So much fun going on and so much happening now in September too!

Here’s some pictures from the past month – taken during our tours and the guide meet-up at Korså Forest Camp.

A month ago (sorry for super late blog, haha…) I, Linda, had the honor to guide during the Womens Wilderness Adventure kayaking tour for five days in the Saint Anna archipelago. Do The North, my friends on the east coast hosted the tour and made all the preparations. My co-pilot was the super cool woman from the north – Anna Öhlund. We had such a great time with these European women.

We had all kinds of weather, saw a lot of wildlife, ate a lot of wonderful food and snacks, all prepared and planned by Do The North. Loads of laughter!

Will for sure remember these girls and this trip for a long time!

De som läst en rubrik och sen tyckt till utan att tänka till fick mig att skriva detta inlägg. Behöver förklara det ena och det andra efter dagens mediarus. Vad är det jag pratar om? Jo, för ett par dagar sedan blev jag kontaktad av P4 som ville veta mer om min syn som turismföretagare på hemester – jag kunde såklart inte låta bli att hylla den utifrån det personliga och företagsmässiga ställningstagande jag tagit. Att jag älskar hemester och svemester personligen, samt att vi kom in på att jag som företagare även valt att inte marknadsföra mig eller samarbeta med agenter overseas av klimatskäl. Reportern blev nyfiken och ville veta mer, jag berättare min version under drygt 30 min – som blev ett drygt 2 minuter kort inslag i radion – och dessutom ett tema för dagen i P4 där även andra turismorgan fick tycka till om flyg och turism. Inslaget sändes nationellt i Ekot.

Inslaget blev uppmärksammat – fick en mängd lyssningar och kommentarer, Aftonbladet och flera andra tidningar ringde upp och ville veta mer om mitt synsätt. Sen haglade kommentarerna in, via sociala medier och mail, de flesta positiva, andra ett försök till att vara konstruktiva och sedan ett par god dag-yxskaft. Och det är väl av den anledningen jag känner att jag vill förtydliga vissa saker.

Här är svar på några av de vanligaste frågorna och kommentarerna som mitt uttalade lett till, samt mina svar på dessa:

”Flyget står för 2% av världens totala utsläpp så ingen idé att ens bry sig”
Svar: Faktiskt 5% om man räknar på de utsläpp som görs på hög höjd. Enligt Parisavtalet ska varje svensk ha en klimatbudget på max 2 ton koldioxid per år – medan en flygresa till Medelhavet och tillbaka släpper ut ca 1 ton per person. I snitt släpper svensken ut 10-11 ton per person och år. Hur ska vi ändra vårt levnadssätt för att hålla oss under 2 ton?  Jag själv tänker att om jag ska försöka bidra till att uppnå Parisavtalet så vill jag lägga min koldioxidbudget på: Mat, värme och vård i första hand – nöjesresor kommer i sista hand. Detsamma gäller min yrkesroll – jag har arbetat med turism i över 20 år, detta är mitt sätt att dra mitt strå till stacken – att göra vad jag kan för att minska utsläppen både privat och i arbetet. Hur skulle du själv gjort? Fortsatt i blindo eller försökt göra det du kan?

”En kioskvältare för mitt eget företag – ett PR-trick”
Haha, I wish! Om du får en fråga av media och svarar på den – är det ett PR-trick? Nej. Jag har aldrig skyltat med detta ställningstagande jag tog för snart ett år sedan, jag har aldrig sagt det högt, aldrig skrivit om det i sociala medier, aldrig skickat en pressrelease om det. Det är bara något jag valt att göra, i det tysta, endast mina närmaste branschkollegor kände till det, och de som blivit nekade såklart. Det kom upp till ytan nu av en slump då en reporter frågade mig vad jag personligen tyckte om att fler valde att hemestra istället för att resa utomlands. Och nej – ingen kioskvältare – om jag förlorat 500 affärer har jag vunnit 1 – ungefär så ser fördelningen ut.

”Du bör inte uttala dig för det ger andra skuldkänslor”
Vänta lite… ska jag vara tyst och följa strömmen, för annars kan andra människor bli stötta? Wake up – vi lever i Sverige 2019. Skuldkänslor är bra, det är många gånger en del av en process i att bli en bättre människa. Det är mina egna skuldkänslor som fått mig att göra de val jag gjort idag, och jag tänkte inte dölja dem ifall att fler personer skulle råka bli ”drabbade” av detsamma.


”Om man vill gå i konkurs så visst!”
Lätt – alla dagar om att jag väljer en konkurs av mitt företag till fördel att mina barnbarn får en lika fin uppväxt i Sveriges natur som jag själv fick. Så jävla lätt – alla dagar! Men jag har redan en så bra grund av svenska turister som är min huvudsakliga målgrupp, att jag inte ser det som ett problem att jag inte kommer få många overseasbesök.

”Så resor hon själv med flyg, he, he, he….”
När reste jag senast med flyg? När fattade jag beslutet att förändra mina egna resvanor och att begränsa mitt företags samverkan med overseas companies? Titta på det först – innan du uttalar dig. Folk tittar på mina Instainlägg som gjordes för 4,5 år sedan och anser inte att jag är trovärdig för att jag flög då, även om jag sedan dess totalt ändrat mitt synsätt på turism och flygande. Men jag är inte ute efter att vara trovärdig för människor som inte vill lyssna oavsett vad som sägs – jag gör detta för att jag vill kunna se mina barn och barnbarn i ögonen resten av livet.
Se gammalt blogginlägg om detta här!
Tvärtom tror jag att det kan vara mer trovärdigt att höra min resa från vagabond till idag – jag är inte född trädkramare utan var en helt vanlig global vagabond vars passion var resor, det jag levde för och levde av – men jag ändrade mig totalt över ett par månader och ändrade både min livsstil och mitt arbetssätt. Av vissa anses jag därmed inte vara värd att lyssna på. Medan andra föredrar att lyssna på de som ändrat åsikt eftersom nog dessa sitter inne på flera vinklar och oftast är mer objektiva.  


”Det är diskriminering”
Nej. Att stänga ute individer skulle jag säga är diskriminerande – men om man lyssnade eller läste ordentligt kunde man höra att jag inte utesluter någon på plats – allt detta handlar bara om vart jag väljer att marknadsföra mig samt vilka agenter jag väljer att jobba med. Jag har alltså valt att inte marknadsföra mig till ex Asien och USA, inte heller har jag inlett samarbeten med turismbolag och agenter från far away/overseas.

”Flyget är inte den värsta boven”,
Nej inte om man ska se till att flygen står för 5% av de totala utsläppen – men om du kollar upp din egen koldioxidbudget och ser att resor kanske står för 50% av dina totala utsläpp, och att du ska minska dina utsläpp från nånstans mellan 10-15 ton ner till ynka 2 ton – för att uppfylla Parisavtalet som Sverige tecknade tillsammans med typ hela världen – menar du då att du kan göra det utan att minska nöjesresandet? En sån kalkyl ser jag mer än gärna – för tro mig, jag VILL resa och jag VILL jobba med resor – jag ser bara inte att det är möjligt utifrån den utmaning vi står inför de närmsta åren.
Man hör mig säga att flyget är värsta boven i inslaget, men man får det inte i sitt sammanhang – om vi svenskar tittar på vart vi lägger våra koldioxidutsläpp så skulle de flesta nog se att det är inom transport och resor. Om en turismföretagare tittar på sina koldioxidutsläpp så är det många gånger resorna till och från upplevelsen som ger de största utsläppen – framförallt för oss naturturismföretagare. Jag har sett siffror på andra turismföretagare där 50-70% av deras koldioxidutsläpp orsakas av besökarens resor till och från destinationen – för så får man också räkna, även om många väljer att inte göra det med argumentet ”vi kan ändå inte påverka de som reser hit”. Just det har triggat igång mig – för vi kan visst påverka vilka som reser hit. Vi behöver inte utesluta någon, men vi kan välja vart vi marknadsför oss och vi kan välja vilka agenter vi väljer att arbeta med och vi kan jobba stenhårt tillsammans inom branschen för att få besökaren att stanna längre.

Om jag själv slutat flyga?
Nej, jag tror inte det. Det vill jag också vara tydlig med. Men jag har gått från att flyga 3ggr per år till att flyga 1 gång vart femte år, och att när jag gör det så stannar jag längre, främjar lokal ekonomi, lär mig mer om kulturen och språket, lär känna invånare och bidrar till destinationens utveckling – det som är kärnan i att resa – det som många idag glömt bort eller inte vågat göra – istället väljer man all-inclusive och kryssningsfartyg. Men att resa på riktigt, det vill jag inte att någon slutar med, dock i lagom dos.

Det spelar ingen roll vad vi i Sverige gör.
Det råder det delade meningar om. Men jag vet för egen del att jag vill göra vad jag kan. Jag är totalt obekväm med att blunda och skylla på andra – något som däremot verkar passa en stor del av befolkningen. Vilken typ är du själv, hur tänker du själv kring klimatfrågan? Att du vill bidra med att göra det du kan, eller fortsätter du som vanligt med argumentet att det är upp till andra att ändra sig?
Om jag ser att jag med mycket enkla medel kan halvera mina egna koldioxidutsläpp och ändå behålla en god livskvalitet, kan jag då inte få göra det utan att bli kritiserad? Varför tar så många mitt egna privata beslut så personligt – jag har ju aldrig uppmanat någon annan att ändra sitt levnadssätt – men det är många som nu uppmanat mig att ändra mitt eget och häva min flygbegränsning.


Jag vet en massa saker som är minst lika dåliga som flyget.
OK, bra för dig. Men då undrar jag vad du gör för att förändra – eller nöjer du dig med att påpeka?

Jag flög till och från Grekland – är jag välkommen till er?
Med den inställningen har jag svårt att se att vi skulle ha det kul ihop. Vi välkomnar alla, men kan även vara öppna med att det vi erbjuder nog inte möter era förväntningar eller önskemål, och att då är det bättre att ni söker det ni söker hos någon annan.  

Ska svenska kungafamiljen inte heller få komma med internationella gäster?
Seriöst? Kanske den roligaste kommentaren. Ska jag ens svara på detta? Nån av er som har ett bra svar på detta för själv är jag mållös.

Länkar
Här är några länkar till sidor som inspirerat mig till att fatta de beslut jag gjort:
https://www.aalto.fi/en/department-of-design/15-degree-lifestyles
http://publications.lib.chalmers.se/records/fulltext/240574/240574.pdf
https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/turismens-koldioxidutslapp-ar-fyra-ganger-storre-an-tidigare-berakningar
https://www.regeringen.se/regeringens-politik/parisavtalet/
https://www.naturskyddsforeningen.se/flygfaq
https://www.naturvardsverket.se/Sa-mar-miljon/Klimat-och-luft/Klimat/Tre-satt-att-berakna-klimatpaverkande-utslapp/Flygets-klimatpaverkan/
https://www.naturskyddsforeningen.se/flyginfo
https://martinhedberg.se/