Author: Linda Staaf

Jag deltog nyligen i en världsomspännande digital konferens om ”Resilience for Tourism – a roadmap for recovery and beyond”. Namnet antydde att det skulle kunna vara till hjälp för branschens väg fram och ur klimatkrisen, det var i alla fall så jag tolkade det. Så fel jag hade.

Även om man inledde mötet med att nämna just att klimatkrisen och den biologiska massutrotningen var större hot än den pågående pandemin så handlade innehållet bara om hur man bygger resilienta företag som ska kunna stå emot båda pandemier och naturkatastrofer och ändå fortsätta…. i stort som business as usual.

Vill vi inte ha en roadmap for recovery and beyond för klimatet? Borde vi inte, i första hand, ha en roadmap för naturens recovery and beyond, istället för hur vi ska återhämta vår business efter allt den drabbats av, till följd av att vi inte har en roadmap för naturens recovery? Hängde ni med? Det här med symptom och orsak alltså…

Så återigen… För vem ska vi ha en motståndskraftig turismindustri? Vem jobbar du för? Hur kan du använda din verksamhet för att bidra till återställandet av den ekologiska balansen vi kommit att rubba?

Linda Staaf
Grundare Woods & Water

————

I min bloggserie ”Naturen visar vägen” tittar jag på dagens arbetsmodeller och strukturer utifrån naturens perspektiv. Vi lever inte hållbart idag, och vi behöver ändra på mycket – då är naturen den vägvisare vi behöver.

Kanske kan en del tänka att det här synsättet inte berör dem eller att det här är för flummigt, något som bara är intressant för de som gillar biologi? Tänk en gång till. Finns det något av det du lever av eller med idag som inte är hämtat från naturen?
 
Vi bränner både ekologi och ekonomi utan långsiktighet. Det borde inte bara handla om att håva in pengar här och nu, de ingreppen vi gör på naturen idag påverkar livet lokalt och globalt i hundratals år framöver.
Om vi tänker oss 250 år fram i tiden… Hur ekologiskt OCH ekonomiskt fattiga kommer vi inte vara då?
Att förbruka naturens resurser är att förbruka framtida kapital.

Och på vägen dit bidrar vi till sabbat klimat…

Sen då, när naturresurserna är slut eller deras funktioner ej intakta? Vilka människor kan leva i ett område där alla naturresurser är förbrukade?

Vårt samhälle beter sig kollektivt som en yvig tonåring som lever livet och planet-partajar som om det inte fanns en morgondag. Men det finns säkert några kloka vuxna på avgörande positioner där ute som ser det ologiska och ohållbara i det sätt vi nyttjar våra resurser idag. Till dem vill jag säga – är det inte dags att sluta curla nu?

—

Jag är outtröttlig och outtömlig när det gäller de här frågorna och jag är det perfekta bollplanket för företag eller organisationer som vill se objektivt på sitt arbete eller hitta nya vägar fram. Jag har föreläst för och coachat hundratals individer hittills, men vill nå ut till fler. Har du en arena för mig? DM, tack!

Liksom planeten själv är ett stort ekosystem och bestående av flera mindre, så ser jag även mänskligheten och dess samhällen som ekosystem.
Jag ser alla yrkesgrupper i samhället som arter, där alla bidrar till biologisk mångfald. Individer bidrar med sina kompetenser, erfarenheter, kontakter och verktyg i en förändringsprocess, precis som i naturen är alla lika viktiga i det som är vårt ekosystem, samhället.

Jag har tidigare skrivit om turism i klimatförändring och individens val i inlägget ”Turismföretagare i klimatförändring” så jag skippar det innehållet nu och tar istället en titt på turismens framtid i den nya världen.

En utrotningshotad bransch?

Vår bransch skulle kunna vara en utrotningshotad art. Om inte världen ställer om rejält inom en snar framtid kommer mat, sjukvård och skydd prioriteras, inte nöjesresor. Så vad ska vi som bransch göra för att överleva? Men också – hur kan vi bidra till biologisk mångfald och ekosystem, inte bara i naturens klimatomställningen – utan också i samhällets? Vad kan vi bidra med i både naturens och samhällets förändringsprocess?

Naturligtvis ska vi bli ekologiskt hållbara. Så länge som vi inte nått dit så är vi ohållbara, och det begreppet säger egentligen allt. Vill vi ha en framtid, måste vi bli helt ekologiskt hållbara. Punkt.

Så hur kan turismbranschen bidra till samhället och naturen i klimatomställningen nu när ”business as usual is over”?

Omställningen innebär stora förändringar för oss som vant oss vid att leva en överflödig livsstil. Det är som en utvecklingstrapp där alla befinner sig på olika steg. Längst ner står de som inte accepterat förändringen, lite längre upp står de som förstått men känner sig handlingsförlamade, sedan de som vill förändra men inte vet vart de ska börja, ännu längre upp hittar vi de som aktivt söker inspiration och stöd för att hela tiden ta nästa kliv. Beroende på vart man är på trappen kan man enklast kommunicera med de som är närmast sig själv. Eller förstå, minnas, hur man själv tänkte när man var fem trappsteg ner. En förståelse att ha med sig när vi kommunicerar med andra.

För att hjälpa varandra att ta stegen uppför trappen kommer det behövas inspiration, stöd, pepp, gemenskap, kunskap. Vem tar ansvar för det – politikerna? Storföretagen? Lärarna? Alla tillsammans är väl bäst, att vi alla gör det vi kan utifrån bästa förmåga. Turismbranschen är en av de få som når ut till nästintill alla i samhället på individnivå – vi når ut genom de besökare vi tar emot, de arbetstillfällen vi skapar och de branschöverskridande kontakter vi har med de som lever och verkar på samma plats som oss. Om vi använder våra kunskaper, nätverk och redskap för att bidra positivt, hur skulle det då se ut?

Vi kan skapa upplevelser som introducerar och inspirerar till en hållbar värld.

Vi kan vara historieberättare och kulturbärare som förmedlar kunskap och inspiration genom minnesvärda upplevelser. Vårt jobb kan vara att bygga broar mellan kulturer och skapa förutsättningar för människomöten. Vi kan ha guide- och ledarkunskaper, vi kan vara vana vid att kommunicera med människor från alla samhällsklasser även i de mest märkliga situationer – på flera språk dessutom! Vi skulle kunna förmedla, introducera, lära ut och inspirera till allt som rör boende, mat, transporter och aktiviteter. Naturen är en del av oss och skulle så även kunna vara för våra verksamheter.

Jag skriver medvetet i form av ”skulle kunna”, för långt ifrån alla är där, långt ifrån. Men vi kan nå hit. Grunden finns där, som att vi långsamt rustats för detta uppdrag i hela vårt yrkesliv. För finns det ärligt talat någon annan bransch som har samma förutsättningar som oss att göra skillnad på individnivå?

Not everyone will make it…

Det här är hård med krass fakta. Precis som allt i naturen.
Alla kommer inte klara det. Alla kommer heller inte våga ta klivet.

En del kommer vilja använda språket men inte sätta ord till handling. Det är viktigt att se skillnad på de som går den naturliga vägen, och de som önskar att de gjorde det. Vi måste tydligare urskilja green washing och ifrågasätta den.

Vi behöver se bortom vår egen bubbla, det här är något som är större än oss själva och vår verksamhet. Det här är inget ni ska använda för att få era verksamheter att överleva, tvärtom ska ni använda era verksamheter för att andra ska överleva.

Det här är en del av ”Naturen visar vägen”, en bloggserie om vår väg ut ur klimatkrisen, för om vi ska ta oss ur det här behöver vi förstå och tänka som den natur vi är och tillhör.

Vem jobbar du för?

Ofta när jag föreläser brukar jag inleda med frågan ”Varför?” Som i varför vill du vara egenföretagare eller varför vill du arbeta med turism? Svaren har ofta blivit något i stil med att man vill styra över sin egen tid, spendera mer tid i naturen eller ägna sig åt sitt intresse på heltid.

Jag vill säga några ord om turismens varför, men innan jag gör det så börjar jag som jag alltid gör, med just – varför?

Tre snabba: 
1, Varför vill du själv resa?
2, Varför vill du jobba med turism?
3, Varför vill du ha turism runt ditt hem?

Jag vet inte hur det är för er, men jag flickar liksom till vid den tredje frågan… Ett svagt sting på insidan, en varningsflagga eller ett skav av något slag. Vill jag verkligen ha turism runt mitt hem?
Är ni fler som reagerar som jag?

En lokalinvånares oro…
Jag tittar närmare, varför uppstår den här känslan? Jag gillar ju tydligen att resa själv och att jobba med turism, så varför skulle jag känna osäkerhet kring att även ha turismen in på knuten?
Kanske för att jag gillar lugn och ro, en känsla av att i mitt hem kunna dra mig undan och slappna av. För att jag är rädd för att inte känna att jag får vara ifred. En känsla av att vara statist i någons semesterupplevelse. Att bli sedd med oförstående ögon. En oro över att platsens butiker, nöjen och bostäder riktas till turister med ett utbud som inte fyller mitt behov eller matchar min plånbok.
Kanske för att jag är rädd för att den där klippan eller gläntan där jag brukar hänga med familjen och på egen hand ska tas över av alltför många andra, för då kan de förlora sin funktion som rekreationsplats för oss. Helt enkelt lite rädd för att de platser och upplevelser som betyder mycket för mig nära ska tas ifrån mig. Att bli undanskuffad för att en besökares behov är viktigare att tillfredsställas än mina egna.
Känslan jag får baseras både på mina egna erfarenheter, men också hur jag känner för locals som redan drabbats i andra delar av världen. Det finns till och med ett ord som beskriver känslan i det här, ”solastalgia”. Solastalgia är en existentiell form av sorgsenhet upplevd till följd av ödeläggelsen av en älskad hemmamiljö.

Är det så här andra kan känna som är bosatta på de platser jag reser till? Så när jag reser, borde jag alltså göra allt jag kan för att de inte ska behöva känna så. När jag reser ska jag göra det så tacksamt och ödmjukt jag bara kan. Vara en gäst som inte tar utan bidrar.

Att arbeta med turism
Jag arbetar med turism också. Alltså bör jag arbeta så vår bransch inte får våra lokalinvånare att känna som jag själv gör? Det innebär att skapa förutsättningar för ömsesidigt värdefulla möten och utbyten. Likaså den lokala naturen behöver vårt stöd, kan vi ha ett finger med i besökarens påverkan både på miljön och klimatet under sin resa till och hos oss?

Att ställa sig frågan varför är så viktig…
Varför vill du ha turism runt ditt hem?
Varför vill du jobba med turism?
Varför vill du själv ut och resa?

Möten med lokalsamhället

I samband med en av mina föreläsningar för en tid sedan presenterades jag för en man som fick höra att jag var där för att föreläsa om hållbar turism. Hans reaktion just då, var något som han senare ville förklara, så några timmar senare kom han och satte sig hos mig. Han berättade att han var irriterad på turismföretagare av olika anledningar, att det i hans nordiska hemland fanns flera exempel på när turismen inte rimmar väl med lokalsamhället och miljön.

Jag berättade att det faktiskt är just det där jag föreläser om, att jag är en av få som gör det (eller ensam om det). Jag tillhör inte skaran som lyfter turismens ekonomiska potential eller hur tacksamma invånarna borde vara för allt som de kan dra nytta av.  (Jag vet vad ni tänker… men det är stor skillnad på att säga till en local att “Du ska vara glad för att vi bedriver turism här” istället för att fråga “Gläds du av att vi bedriver turism här?”.)

Jag lyfter frågor ur framförallt lokalsamhällets och naturens perspektiv. Många gånger handlar de branschforum jag rör mig i om turismföretagens rättigheter och viktiga roll, men jag tycker man glömmer den stora poängen:

Vi turismaktörer finns här för de andra, inte för oss själva. Vi finns här för att locals och besökare ska få positiva möten. Vi finns här för att värna den lokala naturen och i samverkan med andra balansera vår påverkan på den.

Vem jobbar du för?

Naturen visar vägen – del 2
”Naturen visar vägen” är en bloggserie om vår väg ut ur klimatkrisen, för om vi ska ta oss ur det här behöver vi förstå och tänka som den natur vi är och tillhör.

Läs de andra inläggen här: https://www.woodsandwater.se/category/naturen-visar-vagen/

Klimatförändring och klimatanpassning.

Att vi nu tagit klivet in i en klimatförändring som bara kommer förvärras de närmaste decennierna är inte längre en nyhet och inget jag kommer skriva mer om här, mer än att konstatera det. Att vi fortfarande har en chans att ändra utvecklingen om vi minskar våra utsläpp till noll och binder den koldioxid som finns i atmosfären är också allmänt känt. Utöver detta bör vi också värna den biologiska mångfalden så att våra ekosystem inte rubbas eftersom att det i sin tur leder till ett rubbat klimat. Lika känt är det också att vi generellt sett inte gör något åt det, trots den fakta vi matas med, och det vi upplever och ser med våra egna ögon.

Så, vi behöver anpassa oss till det här scenariot. I Sverige bör vi gå från att leva som att vi har över fyra jordklot till det endaste vi faktiskt har. Det kan ju i ett ekonomiskt tänk också jämföras lite med att leva på sina barn och barnbarns pengar, men den budget vi pratar om här är inte i kronor utan i co2.
Att börja leva inom ramen för vår egen budget handlar helt enkelt om att minska vår förbrukning, konsumtion och resande med tre fjärdedelar.

Hur påverkar det turismindustrin?

Ja, säg det… Eller snarare, hur borde det påverka turismindustrin? Om vi som företag och individer ska minska vår klimatpåverkan med tre fjärdedelar – hur skulle det se ut? Skulle ni som företag eller organisation fixa det? Skulle du fixa det privat?

Sen tänker vi på gästerna. Även om vi själva inte vill förändra vårt sätt att leva och arbeta, vad händer om nästan alla gäster gör det? Hur kommer det påverka oss och vår verksamhet? Även om man själv inte vill leda förändringen eller kanske rent av inte ens tar klimatutmaningen på allvar – vad händer den dagen om världen ställer om? Finns det scenariot i er SWOT-analys?
Vad händer med svensk besöksnäring om våra gäster ställer om före oss? Jag tror de senaste två årens pandemi gett oss svaret på den frågan. Hade vi agerat annorlunda om vi såg den komma? Nu ser vi klimatförändring med enorma klimatanpassningar till följd – är ni beredda den här gången?

Jag håller med om att det här är en enorm fråga, den utmanar mig själv, den utmanar oss alla. Den är nog inte riktigt redo att lyftas i det offentliga än, men det är hög tid att vi som jobbar inom branschen själva börjar fundera på det, vad vi vill svara när vi väl står där.

Det sägs att…

”Men turismen är så viktig för människor, den behövs, den gör gott”.  Ja, väl skött gör den gott. Väl skött är den helt fantastisk! Men vart går då gränsen? Den gör gott för människor, men inte alltid gott för planeten och klimatet. Någonstans går gränsen för vad som är hållbart. Det finns tillfällen då det gör mer nytta än skada, och det finns tillfällen då den gör mer skada än nytta.
När är det befogat att spränga sin ”klimatbudget”? Kan vi räkna hem klimatvinster med de utsläpp vi genererar? En handen-på-hjärtat-tanke vi bör ställa oss själva, om inte förr så nu.

”Människor kommer aldrig sluta resa”. Är det verkligen sant… hur har det sett ut de senaste två åren? Att människor inte vill sluta resa är en annan sak. Även om vi fortsätter resa, på vilket sätt bör vi då resa? Och hur behöver branschen anpassa sig till det nya resemönstret och de krav som kommer ställas på våra boendeanläggningar, restauranger och aktivitetsföretag?

”Våra gäster vill ha det så” skulle kunna vara en slogan som passar in på många turismföretag och destinationer idag. Samtidigt som man talar om vikten av att vända sig till just den marknad och målgrupp man vill ha, att skapa personas och riktade kampanjer till ”drömkunden”. Här uppstår en krock… För vart går gränsen? När ska man ge gästerna det de vill ha, och när ska man vända sig till de gäster man själv vill ha? Ska vi själva sätta gränserna för vad vår verksamhet klarar av, eller ska vi låta gästerna göra det?

”Det är inte vi som behöver ändra oss, det är alla andra”. Tänk att de nog säger samma sak.
Vi kan inte ändra dem, men vi kan ändra oss själva och vårt sätt att leva och arbeta. Jag upplever att många tänker svart eller vitt här… att om inte hela branschen, landet, världen, whatever ändrar sig samtidigt så kommer inte jag heller ändra mig. En slags väntan på att någon annan ska ta steget eller säga till oss vad vi ska göra. Men alla har vi olika förutsättningar och det finns ingen mall – så vi behöver själva göra det vi kan med de redskap och kunskaper som vi har.

Fria individer

Det är lätt att tänka att ansvaret ligger hos företagen, media, organisationerna eller politikerna. Men vad består de av? Individer. Det är individerna som behöver förändras, det är individerna som står för förändringen. Det vi som individer kan göra är att förändra det vi kan förändra inom vår del av världen, inom våra arbetsplatser, inom våra hem.
Det finns ingen annan.

Hur är det nu – kan ni er Harry Potter?  Jag tänker på scenen i ”Fången från Azkaban” där Harry in i det sista väntar på att någon annan ska kliva fram och rädda Sirius Black från dementorerna. Men till slut inser han att den han väntat på är han själv. I sista stund använder han all sin kraft för att avlägsna de mörka hoten och livet återvänder till Sirius.

Kanske den du väntar på är du själv. 

Vad vill du göra?

Jag kan såklart inte avgöra vad som är rätt eller fel för någon annan, jag vill inte ens säga vad jag tycker att någon annan borde göra. Vi har alla olika förutsättningar och viljor. Det som funkar för någon passar inte en annan, det som går bra på en plats håller inte på en annan osv..
Det jag vill med den här texten är att få oss att tänka i nya banor, på vad vi själva kan göra och vad vi vill göra.

Vi är trots allt alla fria individer och beslutet att agera, i vilken riktning det än är, ligger hos oss själva.

Linda Staaf
Grundare Woods & Water 
och initiativtagare till Let’s Meet & Talk