-Hej Google – nulägesanalys tack.”God morgon! Ett ögonblick… Vi befinner oss i en klimatkris och behöver göra en snabb omställning i hela samhället.” -Hur ska vi lyckas med det?”Lycka är en känsla av välbehag.” - ”Nej…. Hur löser vi klimatkrisen?”Det går att använda värmepumpar för till exempel uppvärmning av lador istället för de mindre energieffektiva lösningar som används idag”. Är det något mer du vill ha hjälp med? - Nej tack. Något säger mig att det inte är ni robotar som kommer vara lösningen på allt. Undrar vad naturen själv skulle sagt om den haft chansen? De tre dimensionerna av hållbarhet – eller fyra…I arbetet med en hållbar utveckling pratar man om tre dimensioner som alla ska uppfyllas för att hållbarhet ska uppstå. De är ekonomisk, social, ekologisk – och i vissa sammanhang pratas det även om en bonus, i form av kulturell hållbarhet. Det finns en modell där man staplat de olika hållbarhetsdimensionerna på höjden som en bröllopstårta, där det ekologiska är grunden för det sociala, som i sin tur blev en grund för det ekonomiska. Staplar, diagram och tårtor är ju ett sätt att se det på – men hur skulle naturen själv förklara hållbarhet om den fick chansen? Kanske så här: Hållbarhet enligt Mama NatureEkonomisk hållbarhet är VattenVatten är hållbart när det är i flöde, i ett kretslopp. Ett utbyte. Givande och tagande, i lagom balans. You win some, you lose some. Ibland kommer den i vågor, ibland blir det ebb i kassan. Brunnen kan sina, men också spilla över.Det ekonomiska är hållbart när det har ett balanserat flöde och rör sig i ett kretslopp.Social hållbarhet är LuftLuften får även symboliseras av syre, den är hållbar när den är obegränsad och rörlig, när den ges frihet och utrymme. Vindar kan skapas av kyla och värme, som ibland
-Hej Google – nulägesanalys tack. ”God morgon! Ett ögonblick… Vi befinner oss i en klimatkris och behöver göra en snabb omställning i hela samhället.”
-Hur ska vi lyckas med det? ”Lycka är en känsla av välbehag.”
– ”Nej…. Hur löser vi klimatkrisen? ”Det går att använda värmepumpar för till exempel uppvärmning av lador istället för de mindre energieffektiva lösningar som används idag”. Är det något mer du vill ha hjälp med?
– Nej tack. Något säger mig att det inte är ni robotar som kommer vara lösningen på allt. Undrar vad naturen själv skulle sagt om den haft chansen?
De tre dimensionerna av hållbarhet – eller fyra… I arbetet med en hållbar utveckling pratar man om tre dimensioner som alla ska uppfyllas för att hållbarhet ska uppstå. De är ekonomisk, social, ekologisk – och i vissa sammanhang pratas det även om en bonus, i form av kulturell hållbarhet. Det finns en modell där man staplat de olika hållbarhetsdimensionerna på höjden som en bröllopstårta, där det ekologiska är grunden för det sociala, som i sin tur blev en grund för det ekonomiska.
Staplar, diagram och tårtor är ju ett sätt att se det på – men hur skulle naturen själv förklara hållbarhet om den fick chansen?
Kanske så här: Hållbarhet enligt Mama Nature
Ekonomisk hållbarhet är Vatten Vatten är hållbart när det är i flöde, i ett kretslopp. Ett utbyte. Givande och tagande, i lagom balans. You win some, you lose some. Ibland kommer den i vågor, ibland blir det ebb i kassan. Brunnen kan sina, men också spilla över.
Det ekonomiska är hållbart när det har ett balanserat flöde och rör sig i ett kretslopp.
Social hållbarhet är Luft Luften får även symboliseras av syre, den är hållbar när den är obegränsad och rörlig, när den ges frihet och utrymme. Vindar kan skapas av kyla och värme, som ibland tornar upp sig som känslostormar, och vare sig vi vill eller inte så kommer vindar med förändring. Vind sprider frön, så nytt liv kan blomstra. Bristen på syre kan kväva oss. Det ska inte finnas en begränsning i hur väl ett samhälle eller en individ ska må.
Det sociala är hållbart när det är obegränsat och rörligt.
Ekologisk hållbarhet är Jord. Jorden är hållbar när dess resurser inte förbrukas. Om vi rör oss varsamt och endast sparsamt tar det vi behöver utan att rubba balansen så kan jorden återhämta sig efter våra fotavtryck. Men om vi går fram med för stora steg och utarmar jorden på dess näring och råvaror så finns inte längre förutsättningar för liv. För mycket utsläpp leder till obalans som leder till exempelvis global uppvärmning. Vi har bara den här Jorden.
Den ekologiska aspekten är hållbar när den begränsar oss.
Bonusen: Kulturell hållbarhet är Eld. Elden är hållbar när den får brinna, när man ger den bränsle och värme, när man blåser liv i det som annars kan slockna. Den får inte förlora sin glöd, men inte heller ta så mycket plats att den tar över liv. Vid lägerelden samlas vi för gemenskap och trygghet, här förs berättelserna vidare från en generation till nästa.
Den kulturella aspekten är hållbar när den får brinna.
Kanske skulle hon lägga till en liten slutkläm också, Mama Nature: ”När ni försöker ta kontroll uppstår bara en maktkamp mellan oss, och mellan er internt. Visa istället respekt för alla delar, låt dem göra sitt jobb sida vid sida, utifrån sina egenskaper. Precis som ni själva bör göra med era samhällen. Rubba inga balanser, begränsa inte livet, ta bara det ni behöver och kväv ingen glöd. Om ni gör det så fixar jag resten, vi har ett system för det. Ekosystemet”
Att dela en plats - Smultronställen och rekreationsplatser Jag pratar ofta om att skydda smultronställen och har skrivit inlägg om det tidigare, frågan har också ställts båda av och till mig under flera intervjuer jag gjort. Tankarna är inte slut än, de fortsätter här…Jag skulle önska att jag kunde säga att jag gärna tipsar andra om mina egna rekreationsplatser och dolda smultronställen i naturen, vill inte vara egoistisk. Tänkt mycket på det där, och jag ser en skillnad i de lägen när jag faktiskt får DELA plasten, det kan göras på två sätt.1, Jag tar initiativet till att dela med mig, jag bjuder med mig utomstående – vi delar platsen och mottagaren visar respekt och tacksamhet för upplevelsen och platsen i sig. 2, Jag stöter på någon annan på ”min plats”. Den som var där först är den som lite satt ribban för vad som ska gälla. I det här fallet tänker vi rekreation och kontemplation… Här blir respekten viktig, för den som kommer dit när någon annan är där smyger antingen vidare eller slår sig ner på tillräckligt avstånd för att ge varandra space. Trevligare att kliva fram och börja snacka? Nja, om man finner någon ensam i naturen är det säkert för att personen vill vara just ensam. Svårt att förstå vad jag menar? Då har man nog heller inte förståelsen för vad det innebär att ha en stilla stund ensam i naturen, kanske för att man spenderat lite tid ute, eller för att man sedan barnsben är van att vistas med många människor runt omkring sig. Eller så är man tvärtom bosatt på en plats där det finns obegränsat med rekreationsplatser i naturen. Tillgången på dem varierar över landet har jag märkt. Att dela en platsI somras satt jag vid vattnet, på en avskild plats i naturen.
Att dela en plats – Smultronställen och rekreationsplatser
Jag pratar ofta om att skydda smultronställen och har skrivit inlägg om det tidigare, frågan har också ställts båda av och till mig under flera intervjuer jag gjort. Tankarna är inte slut än, de fortsätter här…
Jag skulle önska att jag kunde säga att jag gärna tipsar andra om mina egna rekreationsplatser och dolda smultronställen i naturen, vill inte vara egoistisk. Tänkt mycket på det där, och jag ser en skillnad i de lägen när jag faktiskt får DELA plasten, det kan göras på två sätt.
1, Jag tar initiativet till att dela med mig, jag bjuder med mig utomstående – vi delar platsen och mottagaren visar respekt och tacksamhet för upplevelsen och platsen i sig. 2, Jag stöter på någon annan på ”min plats”. Den som var där först är den som lite satt ribban för vad som ska gälla. I det här fallet tänker vi rekreation och kontemplation… Här blir respekten viktig, för den som kommer dit när någon annan är där smyger antingen vidare eller slår sig ner på tillräckligt avstånd för att ge varandra space. Trevligare att kliva fram och börja snacka? Nja, om man finner någon ensam i naturen är det säkert för att personen vill vara just ensam.
Svårt att förstå vad jag menar? Då har man nog heller inte förståelsen för vad det innebär att ha en stilla stund ensam i naturen, kanske för att man spenderat lite tid ute, eller för att man sedan barnsben är van att vistas med många människor runt omkring sig. Eller så är man tvärtom bosatt på en plats där det finns obegränsat med rekreationsplatser i naturen. Tillgången på dem varierar över landet har jag märkt.
Att dela en plats I somras satt jag vid vattnet, på en avskild plats i naturen. Hit kommer det i stort sett aldrig någon annan. Men den här dagen gjorde några det. En familj med tre barn på ca 6-12 år. De lade ut sina filtar inte långt från mig, trots att stranden var stor. De drog fram solstolar, parasoll. Frysbox med fika. Badringar och strandtennis. Barnen var inte tysta. Cirkusen var igång.
Jag kunde ana att föräldrarna förstod att jag nog inte uppskattade det här, att det störde. Men det slog mig hur lite vi förmedlar den här respekten till våra barn. Att däremot inte skrika och föra liv på restauranger och i butiker tycks vi vilja fostra dem till, jag kan tycka det borde vara tvärtom. Att frihet, rörelse, glädje och skratt ska tas utlopp för, inne som ute, är jag helt med på – men i de lägen när någon varelse sitter där i kontemplation när vi kommer…då borde den där respekten kicka in. Då borde vi ge plats.
Jag gick såklart vidare, när jag insåg att de inte tänkte dela platsen med mig, utan valde att ta över den.
————————-
Någon vecka senare har jag gjort det svårare för andra att ta över min plats. Jag rör mig längre bort, lämnar stigarna, lyfter på grenar som hänger i min väg, viker av, klättrar ner och hittar en liten klippavsats att sitta på. Vad gör jag här då? Jo, men inget egentligen, sitter mest bara här och glor. Av någon anledning gillar jag det. Jag gör ingen grej av det, det är inte mindfullness eller meditation, det är bara jag som gillar att hänga på tu man hand med naturen. Men jag vill vara ensam. Då hör jag någon ropa: ”Hallå!” Jag ser ingen, de måste vara en bit ifrån mig. Ignorerar rösterna, men de fortsätter, verkar vara två personer… ”Hallå!” Rösterna låter till slut så desperata att jag tror att någon är i fara och kanske behöver hjälp så jag svarar ”Jaaa”, varpå jag får tillbaka ett svar med Stockholmsdialekt ”Hur kom du ner dit, går det en stig dit eller har du klättrat ner?”.
Några av er kan säkert föreställa er känslan. Vad ska jag svara? Låter det här som personer, med respekt, som jag vill dela den här lilla platsen med? Det jag vill svara hade inte låtit så fint, så jag sa inget. Jag är åter tyst, vänder blicken ut mot vattnet igen och ignorerar rösterna som fortsätter ställa frågor om hur de skulle kunna komma ner till mig. Jag hoppades att de inte skulle hitta vägen ner. Det gjorde de inte heller.
Naturen är inte ett ställe där man tar plats, det är ett ställe där man ger plats. Inte förstöra, och inte störa. När du lyfter din egen naturnärvaro så möjliggör du för andra att göra detsamma. Även om du själv inte vill söka lugnet i naturen, visa åtminstone respekt för de som vill det.
Japp, ni läste rätt - nu tar vi sikte inte bara på året som kommer, utan på den tid som kommer om 100 år...Woods & Water of Sweden ser en oro i att de klimatförändringar och den klimatutmaning vi står inför kommer att påverka vår natur och vår tillgång till friluftsliv i framtiden. Att vi i turismbranschen och alla ni resenärer/besökare kan påverka framtiden genom de val vi väljer att göra idag. För att bidra till ökad förståelse och för att sätta viktiga branschfrågor i rampljuset genomför vi under 2021 initiativet Let's Meet & Talk. Ett videoprojekt som ni kan följa på www.letsmeetandtalk.se Här kommer vi träffa företrädare för svensk turism och friluftsliv på lokal, regional och nationell nivå för att tillsammans med dem prata på djupet om utmaningar och möjligheter för ett mer långsiktigt arbete med en hållbar utveckling av turism och friluftsliv. Så att våra barnbarns barn får samma tillgång till svensk friluftsliv som vi själva har idag. Välkomna att följa oss även på denna resan! Foton: Jesper Anhede (www.anhede.se)
Japp, ni läste rätt – nu tar vi sikte inte bara på året som kommer, utan på den tid som kommer om 100 år…
Woods & Water of Sweden ser en oro i att de klimatförändringar och den klimatutmaning vi står inför kommer att påverka vår natur och vår tillgång till friluftsliv i framtiden. Att vi i turismbranschen och alla ni resenärer/besökare kan påverka framtiden genom de val vi väljer att göra idag.
För att bidra till ökad förståelse och för att sätta viktiga branschfrågor i rampljuset genomför vi under 2021 initiativet Let’s Meet & Talk. Ett videoprojekt som ni kan följa på www.letsmeetandtalk.se Här kommer vi träffa företrädare för svensk turism och friluftsliv på lokal, regional och nationell nivå för att tillsammans med dem prata på djupet om utmaningar och möjligheter för ett mer långsiktigt arbete med en hållbar utveckling av turism och friluftsliv. Så att våra barnbarns barn får samma tillgång till svensk friluftsliv som vi själva har idag.
Smultronställen, ska vi berätta om dem? Ja eller Nej? Att dela med sig av det man själv gillar, att vilja få andra att må lika bra av det som får en själv att må bra – det är nog anledningen till att man väljer att dela med sig av sina guldkorn eller smultronställen. Glatt svarar vi på journalisternas frågor om våra smultronställen i hembygden, eller i vårt arbete i receptionen på ett hotell där vi tipsar besökaren om våra oupptäckta smultronställen i staden. Vi gör det av välvilja och i all välmening, det finns ju liksom inget ont bakom det. Men det finns konsekvenser, som många inte tänker på. Innehåll: - Om smultronställen - Hur tänker du? - Exempel - Så här funkar jag - Så här funkar ni – undersökning - Du som reser som turist, friluftsutövare, influencer eller journalist - Vad man kan göra om man jobbar i turistbranschen. Om smultronställen Jag skulle innan vi går vidare bara särskilja en typ av smultronställe från en annan. För en del människor kan ett smultronställe vara ett café, en loppis, eller en park i en stad. I de fallen finns en slags struktur kring smultronstället med logistik, renhållning, någon som styr över besöksströmmarna och kanske har det som levebröd. Men en annan typ av smultronställen är de om finns i naturen, avskilda från strömmen av människor. Där saknas många gånger en struktur som ovan. Det här är min typ av smultronställe, och när frågan ställdes i en undersökning på mitt Instagram så svarade 99% att även deras smultronställen är i naturen eller naturrelaterade, och att 94% av platserna ligger avskilda från den vanliga strömmen av människor. Så det är med utgångpunkt av smultronställen i naturen som den här texten handlar om. Smultronställen är viktiga andhål för oss, viktiga för folkhälsa och livsglädje. Dessa platser blev våra smultronställen av en anledning, kanske för att det var lugnt och tyst där. Eller orört och vilt. En plats som fick oss att må bra. Vad som är ”smultronställe” eller ”orörd plats” är
Smultronställen, ska vi berätta om dem? Ja eller Nej?
Att dela med sig av det man själv gillar, att vilja få andra att må lika bra av det som får en själv att må bra – det är nog anledningen till att man väljer att dela med sig av sina guldkorn eller smultronställen. Glatt svarar vi på journalisternas frågor om våra smultronställen i hembygden, eller i vårt arbete i receptionen på ett hotell där vi tipsar besökaren om våra oupptäckta smultronställen i staden. Vi gör det av välvilja och i all välmening, det finns ju liksom inget ont bakom det. Men det finns konsekvenser, som många inte tänker på.
Innehåll: – Om smultronställen – Hur tänker du? – Exempel – Så här funkar jag – Så här funkar ni – undersökning – Du som reser som turist, friluftsutövare, influencer eller journalist – Vad man kan göra om man jobbar i turistbranschen.
Om smultronställen Jag skulle innan vi går vidare bara särskilja en typ av smultronställe från en annan. För en del människor kan ett smultronställe vara ett café, en loppis, eller en park i en stad. I de fallen finns en slags struktur kring smultronstället medlogistik, renhållning, någon som styr över besöksströmmarna och kanske har det som levebröd. Men en annan typ av smultronställen är de om finns i naturen, avskilda från strömmen av människor. Där saknas många gånger en struktur som ovan. Det här är min typ av smultronställe, och när frågan ställdes i en undersökning på mitt Instagram så svarade 99% att även deras smultronställen är i naturen eller naturrelaterade, och att 94% av platserna ligger avskilda från den vanliga strömmen av människor. Så det är med utgångpunkt av smultronställen i naturen som den här texten handlar om.
Smultronställen är viktiga andhål för oss, viktiga för folkhälsa och livsglädje. Dessa platser blev våra smultronställen av en anledning, kanske för att det var lugnt och tyst där. Eller orört och vilt. En plats som fick oss att må bra. Vad som är ”smultronställe” eller ”orörd plats” är ju individuellt – tror det kan skilja mycket beroende på om man bor i storstaden eller på landet.
Hur tänker du? Du har säkert också några smultronställen – vilka är det? Vad kännetecknar de? Är det en lugn plats, en avskild plats? Är det inslag av natur där?
-Vad skulle hända med dina smultronställen om du berättade om dem för dina närmaste vänner? -Vad skulle hända om du berättade om dina smultronställen för lokalpressen? -Om man skrev om dem i ett nationellt resemagasin? -Om man skrev om dem i ex Lonely Planet?
-Skulle det fortfarande vara dina smultronställen om det var tiotals eller hundratals andra personer där samtidigt som du?
Jag gjorde en undersökning på mitt personliga Instagramkonto @lindastaaf och fick in strax under 150 svar, längre ner här kan du se sammanställningen på de svaren.
Exempel: Sommaren 2018 fick man ringa in till lokalradion i Jönköping och berätta om sina smultronställen i hembygden. En person ringde in och berättade om sin favoritplats – en öde strand vid Vättern där man var alldeles ensam med vågornas skvalp. Från den dagen var ingen person ensam på den stranden. 2009 besöktes klippan Trolltunga i Norge av ca 500 personer årligen – i stort sett bara locals. 2016 var det 85 000 besökare och året därpå sa prognosen 170 000 besökare. Idag kan man få vänta 2h i kö för att gå ut på klippan. Och ta det där kortet. Jag tror att de locals som brukade gå dit går någon annanstans nu. Nedskräpningen har också ökat rejält, och den lilla kommunen har fått betydligt fler kostnader än intäkter på besökarna som vandrar hit helt kostnadsfritt. Jag har dock hört att man nu stöttar med pengar nationellt, då Trolltunga kommit att bli en turistmagnet för hela Norge.
Så här funkar jag: Jag får ofta frågan om mina smultronställen, men sedan några år tillbaka har jag slutat berätta om dem. Mina smultronställen är alla lite avskilda, i naturen, där jag oftast får vara helt ensam. De här platserna skulle för mig förlora sin tjusning om det var fler än jag där. Så jag har slutat berätta om dem, och jag har fått hitta nya platser vartefter mina gamla blivit ”kända”. En annan anledning till att jag inte vill berätta om dem är att de här platserna är vackra, avskilda och orörda, och platser dit många besökare kommer tycks ha en förmåga att bli nedskräpade. Jaså – har du läst nån artikel om mig där jag faktiskt uttalar mig om dem… och du tror att det var mina verkliga smultronställen – nope. Jag brukar nämna platser som redan är välbesökta och lättillgängliga för renhållning, inte mina faktiska guldkorn. Sorry, not sorry… Men ofta när jag inte skrivit ut vart mina bilder jag delar tagits – så nog är det någon annan local där och kommenterar inlägget nåt i stil med ”Aha, jag ser att du är på XXX-stranden” eller liknande.
För en tid sedan gästade jag ett nationellt Instagramkonto en helg för att dela med mig av min hembygd. Inför detta så bad de mig beskriva i detalj vart bilderna var tagna – ”bakom vilken buske”, sa de till och med… Men nej. Jag tipsade om allmänna grejer och nämnde några redan bekanta platser. Om jag tipsar om mina smultronställen kan ju någon annan komma och äta upp dem.
Så här funkar ni – Undersökning
Jag gjorde 2/2 2020 en undersökning på mitt personliga Instagramkonto @lindastaaf, där följarna fick svara på olika frågor, jag fick in nästan 150 svar, och här är en sammanställning av dem:
Är era smultronställen oftast i naturen eller naturrelaterade?: 99%: JA Ligger smultronstället avskilt från strömmen av andra människor? : 94% JA Är smultronstället relativt nära ditt hem (så du inte behöver vara borta en dag eller flera)?: 74% JA Skulle din upplevelse vid smultronstället förändras om du fick dela den med många andra människor? : 84 % JA Skulle du, om du fick frågan, berätta för lokalpressen vart dina smultronställen finns? 81% NEJ Skulle du tipsa om dina smultronställen på Instagram? 62% Nej
Följdfrågor:
Beskriv ditt smultronställe med ord: ”Solvarma klippor vid Mälaren med lövskog i ryggen” ”Klippor och hav” ”Sol, lä, vatten och inga andra i närheten” ”Klippor/berg, strand, vatten, vindstilla, lågt till horisonten, inga mänskliga ljud, sol” ”Finns flera med ledordet är nog avskilt och naturskönt Ibland med havsluft och salta dopp, ibland en skogsstig…” ”Själsligt lugn, naturens ljud, känna, alla sinnen får ro” ”Lugn. Frid i själen som jag brukar säga, känslan av att ”vara ensam i världen”
Varför skulle du inte vilja dela med dig av dina smultronställen för lokal media? ”Hela charmen med mina smultronställen är att jag kan vara själv och njuta av naturen” ”Ett smultronställe måste förtjänas, dvs hitta det själv” ”Vill ha mitt ställe för mig själv (sagt med omtänksam ton utan att vara ego)” ”Har flera och vissa delar man med sig av och vissa håller jag för mig själv” ”Mina smultronställen bygger på att jag uppskattar att få vara ensam där” ”Delar dem gärna med nära och kära men i övrigt är det lyxigt att få ha sina hemliga tillhåll” ”Nej, vill inte riskera att det blir för mycket folk” ”Vissa skulle jag kunna, men inte alla” ”Det är för heligt” ”Nej, pga att allt för många inte har respekten att vara rädd om naturen tyvärr” ”För att jag inte vill att alla vallfärdar dit” ”Vissa plaster vill man ha för sig själv. Välbesökta platser blir lätt mycket skräp på tyvärr” ”Nej, för att idag kan man inte gå nånstans utan att folk skräpar ner längst stigar och förstör etc”
Varför skulle du gärna dela med dig av dina smultronställen i lokal media? ”För att fler skulle få uppleva det. Alla som skriver nej är själviska jävlar ” ”Ja, vill att fler ska upptäcka och njuta av vår gemensamma närmiljö”
38% skulle tipsa om sina smultronställen på Instagram, men endast 19% kan tänka sig att göra det i lokal media. Ni som delar med er på Insta men inte i media – vad är skillnaden? ”På Instagram ser inte hela Sverige, bara ens vänner” ”Har inte så många följare och närmast sörjande delar jag gärna med mig till” ”Likasinnade och miljömedvetna jämfört med vanliga Svenssons”
Summering: Smultronställen är utan tvekan kopplade till naturen och nästan alla ligger avskilt från strömmen av människor. Nästan alla tycker att deras upplevelse av sitt smultronställe skulle försämras om de fick dela platsen med andra. Över 80% vill inte dela med sig av sina smultronställen mer än kanske bara till nära och kära. Det ska tilläggas…. Jag hade dialog med några av de som deltog i undersökningen, och det uppkom vissa skillnader i tolkningen av vart gränsen går. Att dela med sig av ett smultronställe för mig är att peka ut ex en strand, klippa, dunge, vik etc – inte att nämna ett större område. (Ex Jag säger ofta att jag är på Omberg, men aldrig vart där jag är.) En annan tolkningsfråga är det där med att ”dela platsen med andra” – t.ex. tycker en del att det är OK att dela en plats med andra som typ kan nyttja den när man själv inte är där, men när man är där själv vill man vara i fred.
Du som reser som turist, friluftsutövare, influencer eller journalist: Du är en besökare på en plats, i någons hem rent ut sagt. Människor bor och lever sina liv i den miljö du gästar för tillfället,det här är deras smultronställen, så visa respekt. Hur skulle du själv vilja att andra uppförde sig vid ditt eget smultronställe på hemmaplan? Skulle du vilja att andra taggade platsen och delade den i större forum?
Hur jobbar man lokalt med strategier, hur vill destinationen kanalisera besökarna och varför – ta reda på det innan du delar en plats med allmänheten. De som bor och lever på platsen är de som vet bäst vad som fungerar i just deras område.
Om du finner en fin plats – behåll den för dig själv. Visst, dela på Insta om det är viktigt, men geotagga inte, beskriv inte exakt vart platsen ligger eller hur man tar sig dit. Nämn vilket område du är i, men berätta inte i vilken vik, eller på vilken klippa. Låt platsen som är orörd få fortsätta vara ett smultronställe för de som bor i området, du är trots allt gäst hos någon annan.
Vad kan man göra om man jobbar i turistbranschen? ”Efter mina 25 år i turistbranschen…” fattar jag att det lockar besökare till destinationen om man lyfter fram ”orörda, oupptäckta smultronställen”… men det funkar bara ett litet tag, tills platsen inte längre är ”oupptäckt” och inte längre lika intressanta ens för turisterna. Ur ett hållbarhetsperspektiv vinner ingen på det i längden. Och på vägen har locals förlorat ett smultronställe.
Ja, men vi måste tjäna pengar, det gynnar hela bygden, säger nån. Nja, det där med måste köper jag inte, och gynnar är relativt. Turism ska utformas i dialog med lokalbefolkningen, inte bara av branschen, och bara av den här undersökningen kan man se att fyra av fem personer inte vill att deras smultronställen ska spridas. Så hur kommunicerar ni med era lokalinvånare? Så vad göra istället? Lyft fram platser som redan är bekanta för allmänheten och i turistbroschyrer, många gånger har man också en infrastruktur där för ex sophantering och parkering – sånt man också behöver ta hänsyn till ur lokalt och regionalt perspektiv vartefter sevärdheter växer fram. Kanalisera strömmarna av besökarna och gör det i dialog med locals, turismföretagare och offentlig sektor. Visst, ta fram och berätta om nya smultronställen om ni vill, men tänk igenom det innan, ha strukturen för det – tänk inte i första hand på snabba cash – utan låt era val styras av det bästa tänkbara valet för locals.
Om du exempelvis vill göra reklam för en skärgård – namnge den och visa bilder, men gå inte in på detaljnivå och namnge specifika öar eller vikar (om där inte finns verksamheter/infrastruktur osv förstås). Och såklart informera om allemansrättens skyldigheter och berätta om hur man vistas i naturen med respekt för den och andra. Alla som på något sätt uppmanar till mer friluftsliv borde också uppmana hur man vistas i naturen på allemansrättens villkor.
Så på frågan – ska vi dela med oss av våra smultronställen blev svaret ett rungande: Nej!
