Smultronställen, ska vi berätta om dem? Ja eller Nej? 

Att dela med sig av det man själv gillar, att vilja få andra att må lika bra av det som får en själv att må bra – det är nog anledningen till att man väljer att dela med sig av sina guldkorn eller smultronställen. Glatt svarar vi på journalisternas frågor om våra smultronställen i hembygden, eller i vårt arbete i receptionen på ett hotell där vi tipsar besökaren om våra oupptäckta smultronställen i staden. Vi gör det av välvilja och i all välmening, det finns ju liksom inget ont bakom det. Men det finns konsekvenser, som många inte tänker på.  
 
 
Innehåll: 
– Om smultronställen 
– Hur tänker du? 
– Exempel 
– Så här funkar jag 
– Så här funkar ni – undersökning 
– Du som reser som turist, friluftsutövare, influencer eller journalist 
– Vad man kan göra om man jobbar i turistbranschen.  
 
Om smultronställen 
Jag skulle innan vi går vidare bara särskilja en typ av smultronställe från en annan. För en del människor kan ett smultronställe vara ett café, en loppis, eller en park i en stad. I de fallen finns en slags struktur kring smultronstället med logistik, renhållning, någon som styr över besöksströmmarna och kanske har det som levebröd. Men en annan typ av smultronställen är de om finns i naturen, avskilda från strömmen av människor. Där saknas många gånger en struktur som ovan. Det här är min typ av smultronställe, och när frågan ställdes i en undersökning på mitt Instagram så svarade 99% att även deras smultronställen är i naturen eller naturrelaterade, och att 94% av platserna ligger avskilda från den vanliga strömmen av människor. Så det är med utgångpunkt av smultronställen i naturen som den här texten handlar om.  
 
Smultronställen är viktiga andhål för oss, viktiga för folkhälsa och livsglädje. Dessa platser blev våra smultronställen av en anledning, kanske för att det var lugnt och tyst där. Eller orört och vilt. En plats som fick oss att må bra. Vad som är ”smultronställe” eller ”orörd plats” är ju individuellt – tror det kan skilja mycket beroende på om man bor i storstaden eller på landet.

Hur tänker du? 
Du har säkert också några smultronställen – vilka är det? Vad kännetecknar de? Är det en lugn plats, en avskild plats? Är det inslag av natur där? 

-Vad skulle hända med dina smultronställen om du berättade om dem för dina närmaste vänner? 
-Vad skulle hända om du berättade om dina smultronställen för lokalpressen? 
-Om man skrev om dem i ett nationellt resemagasin? 
-Om man skrev om dem i ex Lonely Planet? 

-Skulle det fortfarande vara dina smultronställen om det var tiotals eller hundratals andra personer där samtidigt som du? 

Jag gjorde en undersökning på mitt personliga Instagramkonto @lindastaaf och fick in strax under 150 svar, längre ner här kan du se sammanställningen på de svaren.  
 
Exempel: 
Sommaren 2018 fick man ringa in till lokalradion i Jönköping och berätta om sina smultronställen i hembygden. En person ringde in och berättade om sin favoritplats – en öde strand vid Vättern där man var alldeles ensam med vågornas skvalp. Från den dagen var ingen person ensam på den stranden.  
2009 besöktes klippan Trolltunga i Norge av ca 500 personer årligen – i stort sett bara locals. 2016 var det 85 000 besökare och året därpå sa prognosen 170 000 besökare. Idag kan man få vänta 2h i kö för att gå ut på klippan. Och ta det där kortet. Jag tror att de locals som brukade gå dit går någon annanstans nu. Nedskräpningen har också ökat rejält, och den lilla kommunen har fått betydligt fler kostnader än intäkter på besökarna som vandrar hit helt kostnadsfritt. Jag har dock hört att man nu stöttar med pengar nationellt, då Trolltunga kommit att bli en turistmagnet för hela Norge. 

Så här funkar jag: 
Jag får ofta frågan om mina smultronställen, men sedan några år tillbaka har jag slutat berätta om dem. Mina smultronställen är alla lite avskilda, i naturen, där jag oftast får vara helt ensam. De här platserna skulle för mig förlora sin tjusning om det var fler än jag där. Så jag har slutat berätta om dem, och jag har fått hitta nya platser vartefter mina gamla blivit ”kända”.  En annan anledning till att jag inte vill berätta om dem är att de här platserna är vackra, avskilda och orörda, och platser dit många besökare kommer tycks ha en förmåga att bli nedskräpade.  
Jaså – har du läst nån artikel om mig där jag faktiskt uttalar mig om dem… och du tror att det var mina verkliga smultronställen – nope. Jag brukar nämna platser som redan är välbesökta och lättillgängliga för renhållning, inte mina faktiska guldkorn. Sorry, not sorry… 
Men ofta när jag inte skrivit ut vart mina bilder jag delar tagits – så nog är det någon annan local där och kommenterar inlägget nåt i stil med ”Aha, jag ser att du är på XXX-stranden” eller liknande.  

För en tid sedan gästade jag ett nationellt Instagramkonto en helg för att dela med mig av min hembygd. Inför detta så bad de mig beskriva i detalj vart bilderna var tagna – ”bakom vilken buske”, sa de till och med… Men nej. Jag tipsade om allmänna grejer och nämnde några redan bekanta platser.  
Om jag tipsar om mina smultronställen kan ju någon annan komma och äta upp dem.  

 
Så här funkar ni – Undersökning 

Jag gjorde 2/2 2020 en undersökning på mitt personliga Instagramkonto @lindastaaf, där följarna fick svara på olika frågor, jag fick in nästan 150 svar, och här är en sammanställning av dem:  
 
Är era smultronställen oftast i naturen eller naturrelaterade?: 99%: JA 
Ligger smultronstället avskilt från strömmen av andra människor? : 94% JA 
Är smultronstället relativt nära ditt hem (så du inte behöver vara borta en dag eller flera)?: 74% JA 
Skulle din upplevelse vid smultronstället förändras om du fick dela den med många andra människor? : 84 % JA 
Skulle du, om du fick frågan, berätta för lokalpressen vart dina smultronställen finns? 81% NEJ 
Skulle du tipsa om dina smultronställen på Instagram62% Nej 
 
 
Följdfrågor: 

Beskriv ditt smultronställe med ord: 
”Solvarma klippor vid Mälaren med lövskog i ryggen” 
”Klippor och hav” 
”Sol, lä, vatten och inga andra i närheten” 
”Klippor/berg, strand, vatten, vindstilla, lågt till horisonten, inga mänskliga ljud, sol” 
”Finns flera med ledordet är nog avskilt och naturskönt Ibland med havsluft och salta dopp, ibland en skogsstig…” 
”Själsligt lugn, naturens ljud, känna, alla sinnen får ro” 
”Lugn. Frid i själen som jag brukar säga, känslan av att ”vara ensam i världen” 

 
Varför skulle du inte vilja dela med dig av dina smultronställen för lokal media? 
”Hela charmen med mina smultronställen är att jag kan vara själv och njuta av naturen” 
”Ett smultronställe måste förtjänas, dvs hitta det själv” 
”Vill ha mitt ställe för mig själv (sagt med omtänksam ton utan att vara ego)” 
”Har flera och vissa delar man med sig av och vissa håller jag för mig själv” 
”Mina smultronställen bygger på att jag uppskattar att få vara ensam där” 
”Delar dem gärna med nära och kära men i övrigt är det lyxigt att få ha sina hemliga tillhåll” 
”Nej, vill inte riskera att det blir för mycket folk” 
”Vissa skulle jag kunna, men inte alla” 
”Det är för heligt” 
”Nej, pga att allt för många inte har respekten att vara rädd om naturen tyvärr” 
”För att jag inte vill att alla vallfärdar dit” 
”Vissa plaster vill man ha för sig själv. Välbesökta platser blir lätt mycket skräp på tyvärr” 
”Nej, för att idag kan man inte gå nånstans utan att folk skräpar ner längst stigar och förstör etc 
 
 
Varför skulle du gärna dela med dig av dina smultronställen i lokal media? 
”För att fler skulle få uppleva det. Alla som skriver nej är själviska jävlar ”  
”Ja, vill att fler ska upptäcka och njuta av vår gemensamma närmiljö” 

38% skulle tipsa om sina smultronställen på Instagram, men endast 19% kan tänka sig att göra det i lokal media. Ni som delar med er på Insta men inte i media – vad är skillnaden? 
”På Instagram ser inte hela Sverige, bara ens vänner” 
”Har inte så många följare och närmast sörjande delar jag gärna med mig till” 
”Likasinnade och miljömedvetna jämfört med vanliga Svenssons” 
 
Summering: 
Smultronställen är utan tvekan kopplade till naturen och nästan alla ligger avskilt från strömmen av människor. Nästan alla tycker att deras upplevelse av sitt smultronställe skulle försämras om de fick dela platsen med andra. Över 80% vill inte dela med sig av sina smultronställen mer än kanske bara till nära och kära.   
Det ska tilläggas…. Jag hade dialog med några av de som deltog i undersökningen, och det uppkom vissa skillnader i tolkningen av vart gränsen går. Att dela med sig av ett smultronställe för mig är att peka ut ex en strand, klippa, dunge, vik etc – inte att nämna ett större område. (Ex Jag säger ofta att jag är på Omberg, men aldrig vart där jag är.) En annan tolkningsfråga är det där med att ”dela platsen med andra” – t.ex. tycker en del att det är OK att dela en plats med andra som typ kan nyttja den när man själv inte är där, men när man är där själv vill man vara i fred. 

Du som reser som turist, friluftsutövareinfluencer eller journalist: 
Du är en besökare på en plats, i någons hem rent ut sagt. Människor bor och lever sina liv i den miljö du gästar för tillfället, det här är deras smultronställen, så visa respekt.  
Hur skulle du själv vilja att andra uppförde sig vid ditt eget smultronställe på hemmaplan? Skulle du vilja att andra taggade platsen och delade den i större forum? 

Hur jobbar man lokalt med strategier, hur vill destinationen kanalisera besökarna och varför – ta reda på det innan du delar en plats med allmänheten. De som bor och lever på platsen är de som vet bäst vad som fungerar i just deras område. 
 
Om du finner en fin plats – behåll den för dig själv. Visst, dela på Insta om det är viktigt, men geotagga inte, beskriv inte exakt vart platsen ligger eller hur man tar sig dit. Nämn vilket område du är i, men berätta inte i vilken vik, eller på vilken klippa. Låt platsen som är orörd få fortsätta vara ett smultronställe för de som bor i området, du är trots allt gäst hos någon annan. 
 
 
 
Vad kan man göra om man jobbar i turistbranschen? 
”Efter mina 25 år i turistbranschen…” fattar jag att det lockar besökare till destinationen om man lyfter fram ”orörda, oupptäckta smultronställen”… men det funkar bara ett litet tag, tills platsen inte längre är ”oupptäckt” och inte längre lika intressanta ens för turisterna. Ur ett hållbarhetsperspektiv vinner ingen på det i längden. Och på vägen har locals förlorat ett smultronställe.  

Ja, men vi måste tjäna pengar, det gynnar hela bygden, säger nån. Nja, det där med måste köper jag inte, och gynnar är relativt. Turism ska utformas i dialog med lokalbefolkningen, inte bara av branschen, och bara av den här undersökningen kan man se att fyra av fem personer inte vill att deras smultronställen ska spridas. Så hur kommunicerar ni med era lokalinvånare? 
Så vad göra istället? Lyft fram platser som redan är bekanta för allmänheten och i turistbroschyrer, många gånger har man också en infrastruktur där för ex sophantering och parkering – sånt man också behöver ta hänsyn till ur lokalt och regionalt perspektiv vartefter sevärdheter växer fram.  
Kanalisera strömmarna av besökarna och gör det i dialog med locals, turismföretagare och offentlig sektor. Visst, ta fram och berätta om nya smultronställen om ni vill, men tänk igenom det innan, ha strukturen för det – tänk inte i första hand på snabba cash – utan låt era val styras av det bästa tänkbara valet för locals 
 
Om du exempelvis vill göra reklam för en skärgård – namnge den och visa bilder, men gå inte in på detaljnivå och namnge specifika öar eller vikar (om där inte finns verksamheter/infrastruktur osv förstås).  
Och såklart informera om allemansrättens skyldigheter och berätta om hur man vistas i naturen med respekt för den och andra. Alla som på något sätt uppmanar till mer friluftsliv borde också uppmana hur man vistas i naturen på allemansrättens villkor.  

 

Så på frågan – ska vi dela med oss av våra smultronställen blev svaret ett rungande: Nej! 
 
Vad tänker du om det jag skriver här?