Hey sis! Några olika tankar om beskydd... Det sägs att vi skyddar det vi älskar. Låter logiskt. Men om man inte vet om att det vi älskar far illa, hur ska vi då kunna skydda det? Det är en sak att inte vilja skada och en annan att aktivt skydda det som far illa. En annan tanke som slår mig är att vi kan se annorlunda på en och samma sak också: Att träd betyda en sak för människan, men något annat för en insekt eller en svamp. Vems åsikt väger då tyngst, vems perspektiv ska vi utgå från i de beslut vi fattar? Detsamma oss människor emellan. Om ett träd betyder en sak för person A, men platsen där trädet står betyder något annat för person B. Om någon vill främja växtlivet på en plats, en annan vill främja friluftslivet och en tredje vill bygga ett hus där. Vems åsikt ska väga tyngst, vad ska man ta hänsyn till och vilka får komma till tals? De senaste åren, främst under covid, så var det många som hittade ut i naturen och många som hyllade människans närvaro i naturen med "ju fler som kommer ut i naturen kommer att älska den, och då kommer fler att skydda den". Men hur blev det? Har vårt beskydd och värnande om naturen ökat? Är du mer aktiv i naturskydd nu än tidigare? Vill du skydda något i naturen och hur gör du det?
Hey sis!
Några olika tankar om beskydd…
Det sägs att vi skyddar det vi älskar. Låter logiskt. Men om man inte vet om att det vi älskar far illa, hur ska vi då kunna skydda det? Det är en sak att inte vilja skada och en annan att aktivt skydda det som far illa.
En annan tanke som slår mig är att vi kan se annorlunda på en och samma sak också:
Att träd betyda en sak för människan, men något annat för en insekt eller en svamp. Vems åsikt väger då tyngst, vems perspektiv ska vi utgå från i de beslut vi fattar?
Detsamma oss människor emellan. Om ett träd betyder en sak för person A, men platsen där trädet står betyder något annat för person B.
Om någon vill främja växtlivet på en plats, en annan vill främja friluftslivet och en tredje vill bygga ett hus där. Vems åsikt ska väga tyngst, vad ska man ta hänsyn till och vilka får komma till tals?
De senaste åren, främst under covid, så var det många som hittade ut i naturen och många som hyllade människans närvaro i naturen med “ju fler som kommer ut i naturen kommer att älska den, och då kommer fler att skydda den”.
Men hur blev det?
Har vårt beskydd och värnande om naturen ökat?
Är du mer aktiv i naturskydd nu än tidigare?
Vill du skydda något i naturen och hur gör du det?
Jag deltog nyligen i en världsomspännande digital konferens om ”Resilience for Tourism – a roadmap for recovery and beyond”. Namnet antydde att det skulle kunna vara till hjälp för branschens väg fram och ur klimatkrisen, det var i alla fall så jag tolkade det. Så fel jag hade. Även om man inledde mötet med att nämna just att klimatkrisen och den biologiska massutrotningen var större hot än den pågående pandemin så handlade innehållet bara om hur man bygger resilienta företag som ska kunna stå emot båda pandemier och naturkatastrofer och ändå fortsätta…. i stort som business as usual.Vill vi inte ha en roadmap for recovery and beyond för klimatet? Borde vi inte, i första hand, ha en roadmap för naturens recovery and beyond, istället för hur vi ska återhämta vår business efter allt den drabbats av, till följd av att vi inte har en roadmap för naturens recovery? Hängde ni med? Det här med symptom och orsak alltså… Så återigen… För vem ska vi ha en motståndskraftig turismindustri? Vem jobbar du för? Hur kan du använda din verksamhet för att bidra till återställandet av den ekologiska balansen vi kommit att rubba? Linda StaafGrundare Woods & Water ------------
Jag deltog nyligen i en världsomspännande digital konferens om ”Resilience for Tourism – a roadmap for recovery and beyond”. Namnet antydde att det skulle kunna vara till hjälp för branschens väg fram och ur klimatkrisen, det var i alla fall så jag tolkade det. Så fel jag hade.
Även om man inledde mötet med att nämna just att klimatkrisen och den biologiska massutrotningen var större hot än den pågående pandemin så handlade innehållet bara om hur man bygger resilienta företag som ska kunna stå emot båda pandemier och naturkatastrofer och ändå fortsätta…. i stort som business as usual.
Vill vi inte ha en roadmap for recovery and beyond för klimatet? Borde vi inte, i första hand, ha en roadmap för naturens recovery and beyond, istället för hur vi ska återhämta vår business efter allt den drabbats av, till följd av att vi inte har en roadmap för naturens recovery? Hängde ni med? Det här med symptom och orsak alltså…
Så återigen… För vem ska vi ha en motståndskraftig turismindustri? Vem jobbar du för? Hur kan du använda din verksamhet för att bidra till återställandet av den ekologiska balansen vi kommit att rubba?
I min bloggserie ”Naturen visar vägen” tittar jag på dagens arbetsmodeller och strukturer utifrån naturens perspektiv. Vi lever inte hållbart idag, och vi behöver ändra på mycket – då är naturen den vägvisare vi behöver. Kanske kan en del tänka att det här synsättet inte berör dem eller att det här är för flummigt, något som bara är intressant för de som gillar biologi? Tänk en gång till. Finns det något av det du lever av eller med idag som inte är hämtat från naturen? Vi bränner både ekologi och ekonomi utan långsiktighet. Det borde inte bara handla om att håva in pengar här och nu, de ingreppen vi gör på naturen idag påverkar livet lokalt och globalt i hundratals år framöver.Om vi tänker oss 250 år fram i tiden… Hur ekologiskt OCH ekonomiskt fattiga kommer vi inte vara då? Att förbruka naturens resurser är att förbruka framtida kapital. Och på vägen dit bidrar vi till sabbat klimat... Sen då, när naturresurserna är slut eller deras funktioner ej intakta? Vilka människor kan leva i ett område där alla naturresurser är förbrukade? Vårt samhälle beter sig kollektivt som en yvig tonåring som lever livet och planet-partajar som om det inte fanns en morgondag. Men det finns säkert några kloka vuxna på avgörande positioner där ute som ser det ologiska och ohållbara i det sätt vi nyttjar våra resurser idag. Till dem vill jag säga – är det inte dags att sluta curla nu? --- Jag är outtröttlig och outtömlig när det gäller de här frågorna och jag är det perfekta bollplanket för företag eller organisationer som vill se objektivt på sitt arbete eller hitta nya vägar fram. Jag har föreläst för och coachat hundratals individer hittills, men vill nå ut till fler. Har du en arena för mig? DM, tack!
I min bloggserie ”Naturen visar vägen” tittar jag på dagens arbetsmodeller och strukturer utifrån naturens perspektiv. Vi lever inte hållbart idag, och vi behöver ändra på mycket – då är naturen den vägvisare vi behöver.
Kanske kan en del tänka att det här synsättet inte berör dem eller att det här är för flummigt, något som bara är intressant för de som gillar biologi? Tänk en gång till. Finns det något av det du lever av eller med idag som inte är hämtat från naturen?
Vi bränner både ekologi och ekonomi utan långsiktighet. Det borde inte bara handla om att håva in pengar här och nu, de ingreppen vi gör på naturen idag påverkar livet lokalt och globalt i hundratals år framöver. Om vi tänker oss 250 år fram i tiden… Hur ekologiskt OCH ekonomiskt fattiga kommer vi inte vara då? Att förbruka naturens resurser är att förbruka framtida kapital.
Och på vägen dit bidrar vi till sabbat klimat…
Sen då, när naturresurserna är slut eller deras funktioner ej intakta? Vilka människor kan leva i ett område där alla naturresurser är förbrukade?
Vårt samhälle beter sig kollektivt som en yvig tonåring som lever livet och planet-partajar som om det inte fanns en morgondag. Men det finns säkert några kloka vuxna på avgörande positioner där ute som ser det ologiska och ohållbara i det sätt vi nyttjar våra resurser idag. Till dem vill jag säga – är det inte dags att sluta curla nu?
—
Jag är outtröttlig och outtömlig när det gäller de här frågorna och jag är det perfekta bollplanket för företag eller organisationer som vill se objektivt på sitt arbete eller hitta nya vägar fram. Jag har föreläst för och coachat hundratals individer hittills, men vill nå ut till fler. Har du en arena för mig? DM, tack!
-Hej Google – nulägesanalys tack.”God morgon! Ett ögonblick… Vi befinner oss i en klimatkris och behöver göra en snabb omställning i hela samhället.” -Hur ska vi lyckas med det?”Lycka är en känsla av välbehag.” - ”Nej…. Hur löser vi klimatkrisen?”Det går att använda värmepumpar för till exempel uppvärmning av lador istället för de mindre energieffektiva lösningar som används idag”. Är det något mer du vill ha hjälp med? - Nej tack. Något säger mig att det inte är ni robotar som kommer vara lösningen på allt. Undrar vad naturen själv skulle sagt om den haft chansen? De tre dimensionerna av hållbarhet – eller fyra…I arbetet med en hållbar utveckling pratar man om tre dimensioner som alla ska uppfyllas för att hållbarhet ska uppstå. De är ekonomisk, social, ekologisk – och i vissa sammanhang pratas det även om en bonus, i form av kulturell hållbarhet. Det finns en modell där man staplat de olika hållbarhetsdimensionerna på höjden som en bröllopstårta, där det ekologiska är grunden för det sociala, som i sin tur blev en grund för det ekonomiska. Staplar, diagram och tårtor är ju ett sätt att se det på – men hur skulle naturen själv förklara hållbarhet om den fick chansen? Kanske så här: Hållbarhet enligt Mama NatureEkonomisk hållbarhet är VattenVatten är hållbart när det är i flöde, i ett kretslopp. Ett utbyte. Givande och tagande, i lagom balans. You win some, you lose some. Ibland kommer den i vågor, ibland blir det ebb i kassan. Brunnen kan sina, men också spilla över.Det ekonomiska är hållbart när det har ett balanserat flöde och rör sig i ett kretslopp.Social hållbarhet är LuftLuften får även symboliseras av syre, den är hållbar när den är obegränsad och rörlig, när den ges frihet och utrymme. Vindar kan skapas av kyla och värme, som ibland
-Hej Google – nulägesanalys tack. ”God morgon! Ett ögonblick… Vi befinner oss i en klimatkris och behöver göra en snabb omställning i hela samhället.”
-Hur ska vi lyckas med det? ”Lycka är en känsla av välbehag.”
– ”Nej…. Hur löser vi klimatkrisen? ”Det går att använda värmepumpar för till exempel uppvärmning av lador istället för de mindre energieffektiva lösningar som används idag”. Är det något mer du vill ha hjälp med?
– Nej tack. Något säger mig att det inte är ni robotar som kommer vara lösningen på allt. Undrar vad naturen själv skulle sagt om den haft chansen?
De tre dimensionerna av hållbarhet – eller fyra… I arbetet med en hållbar utveckling pratar man om tre dimensioner som alla ska uppfyllas för att hållbarhet ska uppstå. De är ekonomisk, social, ekologisk – och i vissa sammanhang pratas det även om en bonus, i form av kulturell hållbarhet. Det finns en modell där man staplat de olika hållbarhetsdimensionerna på höjden som en bröllopstårta, där det ekologiska är grunden för det sociala, som i sin tur blev en grund för det ekonomiska.
Staplar, diagram och tårtor är ju ett sätt att se det på – men hur skulle naturen själv förklara hållbarhet om den fick chansen?
Kanske så här: Hållbarhet enligt Mama Nature
Ekonomisk hållbarhet är Vatten Vatten är hållbart när det är i flöde, i ett kretslopp. Ett utbyte. Givande och tagande, i lagom balans. You win some, you lose some. Ibland kommer den i vågor, ibland blir det ebb i kassan. Brunnen kan sina, men också spilla över.
Det ekonomiska är hållbart när det har ett balanserat flöde och rör sig i ett kretslopp.
Social hållbarhet är Luft Luften får även symboliseras av syre, den är hållbar när den är obegränsad och rörlig, när den ges frihet och utrymme. Vindar kan skapas av kyla och värme, som ibland tornar upp sig som känslostormar, och vare sig vi vill eller inte så kommer vindar med förändring. Vind sprider frön, så nytt liv kan blomstra. Bristen på syre kan kväva oss. Det ska inte finnas en begränsning i hur väl ett samhälle eller en individ ska må.
Det sociala är hållbart när det är obegränsat och rörligt.
Ekologisk hållbarhet är Jord. Jorden är hållbar när dess resurser inte förbrukas. Om vi rör oss varsamt och endast sparsamt tar det vi behöver utan att rubba balansen så kan jorden återhämta sig efter våra fotavtryck. Men om vi går fram med för stora steg och utarmar jorden på dess näring och råvaror så finns inte längre förutsättningar för liv. För mycket utsläpp leder till obalans som leder till exempelvis global uppvärmning. Vi har bara den här Jorden.
Den ekologiska aspekten är hållbar när den begränsar oss.
Bonusen: Kulturell hållbarhet är Eld. Elden är hållbar när den får brinna, när man ger den bränsle och värme, när man blåser liv i det som annars kan slockna. Den får inte förlora sin glöd, men inte heller ta så mycket plats att den tar över liv. Vid lägerelden samlas vi för gemenskap och trygghet, här förs berättelserna vidare från en generation till nästa.
Den kulturella aspekten är hållbar när den får brinna.
Kanske skulle hon lägga till en liten slutkläm också, Mama Nature: ”När ni försöker ta kontroll uppstår bara en maktkamp mellan oss, och mellan er internt. Visa istället respekt för alla delar, låt dem göra sitt jobb sida vid sida, utifrån sina egenskaper. Precis som ni själva bör göra med era samhällen. Rubba inga balanser, begränsa inte livet, ta bara det ni behöver och kväv ingen glöd. Om ni gör det så fixar jag resten, vi har ett system för det. Ekosystemet”
Liksom planeten själv är ett stort ekosystem och bestående av flera mindre, så ser jag även mänskligheten och dess samhällen som ekosystem. Jag ser alla yrkesgrupper i samhället som arter, där alla bidrar till biologisk mångfald. Individer bidrar med sina kompetenser, erfarenheter, kontakter och verktyg i en förändringsprocess, precis som i naturen är alla lika viktiga i det som är vårt ekosystem, samhället. Jag har tidigare skrivit om turism i klimatförändring och individens val i inlägget ”Turismföretagare i klimatförändring” så jag skippar det innehållet nu och tar istället en titt på turismens framtid i den nya världen. En utrotningshotad bransch? Vår bransch skulle kunna vara en utrotningshotad art. Om inte världen ställer om rejält inom en snar framtid kommer mat, sjukvård och skydd prioriteras, inte nöjesresor. Så vad ska vi som bransch göra för att överleva? Men också – hur kan vi bidra till biologisk mångfald och ekosystem, inte bara i naturens klimatomställningen - utan också i samhällets? Vad kan vi bidra med i både naturens och samhällets förändringsprocess?Naturligtvis ska vi bli ekologiskt hållbara. Så länge som vi inte nått dit så är vi ohållbara, och det begreppet säger egentligen allt. Vill vi ha en framtid, måste vi bli helt ekologiskt hållbara. Punkt. Så hur kan turismbranschen bidra till samhället och naturen i klimatomställningen nu när ”business as usual is over”? Omställningen innebär stora förändringar för oss som vant oss vid att leva en överflödig livsstil. Det är som en utvecklingstrapp där alla befinner sig på olika steg. Längst ner står de som inte accepterat förändringen, lite längre upp står de som förstått men känner sig handlingsförlamade, sedan de som vill förändra men inte vet vart de ska börja, ännu längre upp hittar vi de som aktivt söker inspiration och stöd för att hela tiden ta nästa kliv. Beroende
Liksom planeten själv är ett stort ekosystem och bestående av flera mindre, så ser jag även mänskligheten och dess samhällen som ekosystem. Jag ser alla yrkesgrupper i samhället som arter, där alla bidrar till biologisk mångfald. Individer bidrar med sina kompetenser, erfarenheter, kontakter och verktyg i en förändringsprocess, precis som i naturen är alla lika viktiga i det som är vårt ekosystem, samhället.
Jag har tidigare skrivit om turism i klimatförändring och individens val i inlägget ”Turismföretagare i klimatförändring” så jag skippar det innehållet nu och tar istället en titt på turismens framtid i den nya världen.
En utrotningshotad bransch?
Vår bransch skulle kunna vara en utrotningshotad art. Om inte världen ställer om rejält inom en snar framtid kommer mat, sjukvård och skydd prioriteras, inte nöjesresor. Så vad ska vi som bransch göra för att överleva? Men också – hur kan vi bidra till biologisk mångfald och ekosystem, inte bara i naturens klimatomställningen – utan också i samhällets? Vad kan vi bidra med i både naturens och samhällets förändringsprocess?
Naturligtvis ska vi bli ekologiskt hållbara. Så länge som vi inte nått dit så är vi ohållbara, och det begreppet säger egentligen allt. Vill vi ha en framtid, måste vi bli helt ekologiskt hållbara. Punkt.
Så hur kan turismbranschen bidra till samhället och naturen i klimatomställningen nu när ”business as usual is over”?
Omställningen innebär stora förändringar för oss som vant oss vid att leva en överflödig livsstil. Det är som en utvecklingstrapp där alla befinner sig på olika steg. Längst ner står de som inte accepterat förändringen, lite längre upp står de som förstått men känner sig handlingsförlamade, sedan de som vill förändra men inte vet vart de ska börja, ännu längre upp hittar vi de som aktivt söker inspiration och stöd för att hela tiden ta nästa kliv. Beroende på vart man är på trappen kan man enklast kommunicera med de som är närmast sig själv. Eller förstå, minnas, hur man själv tänkte när man var fem trappsteg ner. En förståelse att ha med sig när vi kommunicerar med andra.
För att hjälpa varandra att ta stegen uppför trappen kommer det behövas inspiration, stöd, pepp, gemenskap, kunskap. Vem tar ansvar för det – politikerna? Storföretagen? Lärarna? Alla tillsammans är väl bäst, att vi alla gör det vi kan utifrån bästa förmåga. Turismbranschen är en av de få som når ut till nästintill alla i samhället på individnivå – vi når ut genom de besökare vi tar emot, de arbetstillfällen vi skapar och de branschöverskridande kontakter vi har med de som lever och verkar på samma plats som oss. Om vi använder våra kunskaper, nätverk och redskap för att bidra positivt, hur skulle det då se ut?
Vi kan skapa upplevelser som introducerar och inspirerar till en hållbar värld. Vi kan vara historieberättare och kulturbärare som förmedlar kunskap och inspiration genom minnesvärda upplevelser. Vårt jobb kan vara att bygga broar mellan kulturer och skapa förutsättningar för människomöten. Vi kan ha guide- och ledarkunskaper, vi kan vara vana vid att kommunicera med människor från alla samhällsklasser även i de mest märkliga situationer – på flera språk dessutom! Vi skulle kunna förmedla, introducera, lära ut och inspirera till allt som rör boende, mat, transporter och aktiviteter. Naturen är en del av oss och skulle så även kunna vara för våra verksamheter.
Jag skriver medvetet i form av ”skulle kunna”, för långt ifrån alla är där, långt ifrån. Men vi kan nå hit. Grunden finns där, som att vi långsamt rustats för detta uppdrag i hela vårt yrkesliv. För finns det ärligt talat någon annan bransch som har samma förutsättningar som oss att göra skillnad på individnivå?
Not everyone will make it…
Det här är hård med krass fakta. Precis som allt i naturen. Alla kommer inte klara det. Alla kommer heller inte våga ta klivet.
En del kommer vilja använda språket men inte sätta ord till handling. Det är viktigt att se skillnad på de som går den naturliga vägen, och de som önskar att de gjorde det. Vi måste tydligare urskilja green washing och ifrågasätta den.
Vi behöver se bortom vår egen bubbla, det här är något som är större än oss själva och vår verksamhet. Det här är inget ni ska använda för att få era verksamheter att överleva, tvärtom ska ni använda era verksamheter för att andra ska överleva.
Det här är en del av ”Naturen visar vägen”, en bloggserie om vår väg ut ur klimatkrisen, för om vi ska ta oss ur det här behöver vi förstå och tänka som den natur vi är och tillhör.
Vem jobbar du för? Ofta när jag föreläser brukar jag inleda med frågan ”Varför?” Som i varför vill du vara egenföretagare eller varför vill du arbeta med turism? Svaren har ofta blivit något i stil med att man vill styra över sin egen tid, spendera mer tid i naturen eller ägna sig åt sitt intresse på heltid. Jag vill säga några ord om turismens varför, men innan jag gör det så börjar jag som jag alltid gör, med just – varför?Tre snabba: 1, Varför vill du själv resa? 2, Varför vill du jobba med turism?3, Varför vill du ha turism runt ditt hem?Jag vet inte hur det är för er, men jag flickar liksom till vid den tredje frågan… Ett svagt sting på insidan, en varningsflagga eller ett skav av något slag. Vill jag verkligen ha turism runt mitt hem? Är ni fler som reagerar som jag?En lokalinvånares oro…Jag tittar närmare, varför uppstår den här känslan? Jag gillar ju tydligen att resa själv och att jobba med turism, så varför skulle jag känna osäkerhet kring att även ha turismen in på knuten?Kanske för att jag gillar lugn och ro, en känsla av att i mitt hem kunna dra mig undan och slappna av. För att jag är rädd för att inte känna att jag får vara ifred. En känsla av att vara statist i någons semesterupplevelse. Att bli sedd med oförstående ögon. En oro över att platsens butiker, nöjen och bostäder riktas till turister med ett utbud som inte fyller mitt behov eller matchar min plånbok.Kanske för att jag är rädd för att den där klippan eller gläntan där jag brukar hänga med familjen och på egen hand ska tas över av alltför många andra, för då kan de förlora sin funktion som rekreationsplats för oss. Helt enkelt lite rädd
Vem jobbar du för?
Ofta när jag föreläser brukar jag inleda med frågan ”Varför?” Som i varför vill du vara egenföretagare eller varför vill du arbeta med turism? Svaren har ofta blivit något i stil med att man vill styra över sin egen tid, spendera mer tid i naturen eller ägna sig åt sitt intresse på heltid.
Jag vill säga några ord om turismens varför, men innan jag gör det så börjar jag som jag alltid gör, med just – varför?
Tre snabba: 1, Varför vill du själv resa? 2, Varför vill du jobba med turism? 3, Varför vill du ha turism runt ditt hem?
Jag vet inte hur det är för er, men jag flickar liksom till vid den tredje frågan… Ett svagt sting på insidan, en varningsflagga eller ett skav av något slag. Vill jag verkligen ha turism runt mitt hem? Är ni fler som reagerar som jag?
En lokalinvånares oro… Jag tittar närmare, varför uppstår den här känslan? Jag gillar ju tydligen att resa själv och att jobba med turism, så varför skulle jag känna osäkerhet kring att även ha turismen in på knuten? Kanske för att jag gillar lugn och ro, en känsla av att i mitt hem kunna dra mig undan och slappna av. För att jag är rädd för att inte känna att jag får vara ifred. En känsla av att vara statist i någons semesterupplevelse. Att bli sedd med oförstående ögon. En oro över att platsens butiker, nöjen och bostäder riktas till turister med ett utbud som inte fyller mitt behov eller matchar min plånbok. Kanske för att jag är rädd för att den där klippan eller gläntan där jag brukar hänga med familjen och på egen hand ska tas över av alltför många andra, för då kan de förlora sin funktion som rekreationsplats för oss. Helt enkelt lite rädd för att de platser och upplevelser som betyder mycket för mig nära ska tas ifrån mig. Att bli undanskuffad för att en besökares behov är viktigare att tillfredsställas än mina egna. Känslan jag får baseras både på mina egna erfarenheter, men också hur jag känner för locals som redan drabbats i andra delar av världen. Det finns till och med ett ord som beskriver känslan i det här, ”solastalgia”. Solastalgia är en existentiell form av sorgsenhet upplevd till följd av ödeläggelsen av en älskad hemmamiljö.
Är det så här andra kan känna som är bosatta på de platser jag reser till? Så när jag reser, borde jag alltså göra allt jag kan för att de inte ska behöva känna så. När jag reser ska jag göra det så tacksamt och ödmjukt jag bara kan. Vara en gäst som inte tar utan bidrar.
Att arbeta med turism Jag arbetar med turism också. Alltså bör jag arbeta så vår bransch inte får våra lokalinvånare att känna som jag själv gör? Det innebär att skapa förutsättningar för ömsesidigt värdefulla möten och utbyten. Likaså den lokala naturen behöver vårt stöd, kan vi ha ett finger med i besökarens påverkan både på miljön och klimatet under sin resa till och hos oss?
Att ställa sig frågan varför är så viktig… Varför vill du ha turism runt ditt hem? Varför vill du jobba med turism? Varför vill du själv ut och resa?
Möten med lokalsamhället
I samband med en av mina föreläsningar för en tid sedan presenterades jag för en man som fick höra att jag var där för att föreläsa om hållbar turism. Hans reaktion just då, var något som han senare ville förklara, så några timmar senare kom han och satte sig hos mig. Han berättade att han var irriterad på turismföretagare av olika anledningar, att det i hans nordiska hemland fanns flera exempel på när turismen inte rimmar väl med lokalsamhället och miljön.
Jag berättade att det faktiskt är just det där jag föreläser om, att jag är en av få som gör det (eller ensam om det). Jag tillhör inte skaran som lyfter turismens ekonomiska potential eller hur tacksamma invånarna borde vara för allt som de kan dra nytta av. (Jag vet vad ni tänker… men det är stor skillnad på att säga till en local att “Du ska vara glad för att vi bedriver turism här” istället för att fråga “Gläds du av att vi bedriver turism här?”.)
Jag lyfter frågor ur framförallt lokalsamhällets och naturens perspektiv. Många gånger handlar de branschforum jag rör mig i om turismföretagens rättigheter och viktiga roll, men jag tycker man glömmer den stora poängen:
Vi turismaktörer finns här för de andra, inte för oss själva.Vi finns här för att locals och besökare ska få positiva möten. Vi finns här för att värna den lokala naturen och i samverkan med andra balansera vår påverkan på den.
Vem jobbar du för?
Naturen visar vägen – del 2 ”Naturen visar vägen” är en bloggserie om vår väg ut ur klimatkrisen, för om vi ska ta oss ur det här behöver vi förstå och tänka som den natur vi är och tillhör.
Att dela en plats - Smultronställen och rekreationsplatser Jag pratar ofta om att skydda smultronställen och har skrivit inlägg om det tidigare, frågan har också ställts båda av och till mig under flera intervjuer jag gjort. Tankarna är inte slut än, de fortsätter här…Jag skulle önska att jag kunde säga att jag gärna tipsar andra om mina egna rekreationsplatser och dolda smultronställen i naturen, vill inte vara egoistisk. Tänkt mycket på det där, och jag ser en skillnad i de lägen när jag faktiskt får DELA plasten, det kan göras på två sätt.1, Jag tar initiativet till att dela med mig, jag bjuder med mig utomstående – vi delar platsen och mottagaren visar respekt och tacksamhet för upplevelsen och platsen i sig. 2, Jag stöter på någon annan på ”min plats”. Den som var där först är den som lite satt ribban för vad som ska gälla. I det här fallet tänker vi rekreation och kontemplation… Här blir respekten viktig, för den som kommer dit när någon annan är där smyger antingen vidare eller slår sig ner på tillräckligt avstånd för att ge varandra space. Trevligare att kliva fram och börja snacka? Nja, om man finner någon ensam i naturen är det säkert för att personen vill vara just ensam. Svårt att förstå vad jag menar? Då har man nog heller inte förståelsen för vad det innebär att ha en stilla stund ensam i naturen, kanske för att man spenderat lite tid ute, eller för att man sedan barnsben är van att vistas med många människor runt omkring sig. Eller så är man tvärtom bosatt på en plats där det finns obegränsat med rekreationsplatser i naturen. Tillgången på dem varierar över landet har jag märkt. Att dela en platsI somras satt jag vid vattnet, på en avskild plats i naturen.
Att dela en plats – Smultronställen och rekreationsplatser
Jag pratar ofta om att skydda smultronställen och har skrivit inlägg om det tidigare, frågan har också ställts båda av och till mig under flera intervjuer jag gjort. Tankarna är inte slut än, de fortsätter här…
Jag skulle önska att jag kunde säga att jag gärna tipsar andra om mina egna rekreationsplatser och dolda smultronställen i naturen, vill inte vara egoistisk. Tänkt mycket på det där, och jag ser en skillnad i de lägen när jag faktiskt får DELA plasten, det kan göras på två sätt.
1, Jag tar initiativet till att dela med mig, jag bjuder med mig utomstående – vi delar platsen och mottagaren visar respekt och tacksamhet för upplevelsen och platsen i sig. 2, Jag stöter på någon annan på ”min plats”. Den som var där först är den som lite satt ribban för vad som ska gälla. I det här fallet tänker vi rekreation och kontemplation… Här blir respekten viktig, för den som kommer dit när någon annan är där smyger antingen vidare eller slår sig ner på tillräckligt avstånd för att ge varandra space. Trevligare att kliva fram och börja snacka? Nja, om man finner någon ensam i naturen är det säkert för att personen vill vara just ensam.
Svårt att förstå vad jag menar? Då har man nog heller inte förståelsen för vad det innebär att ha en stilla stund ensam i naturen, kanske för att man spenderat lite tid ute, eller för att man sedan barnsben är van att vistas med många människor runt omkring sig. Eller så är man tvärtom bosatt på en plats där det finns obegränsat med rekreationsplatser i naturen. Tillgången på dem varierar över landet har jag märkt.
Att dela en plats I somras satt jag vid vattnet, på en avskild plats i naturen. Hit kommer det i stort sett aldrig någon annan. Men den här dagen gjorde några det. En familj med tre barn på ca 6-12 år. De lade ut sina filtar inte långt från mig, trots att stranden var stor. De drog fram solstolar, parasoll. Frysbox med fika. Badringar och strandtennis. Barnen var inte tysta. Cirkusen var igång.
Jag kunde ana att föräldrarna förstod att jag nog inte uppskattade det här, att det störde. Men det slog mig hur lite vi förmedlar den här respekten till våra barn. Att däremot inte skrika och föra liv på restauranger och i butiker tycks vi vilja fostra dem till, jag kan tycka det borde vara tvärtom. Att frihet, rörelse, glädje och skratt ska tas utlopp för, inne som ute, är jag helt med på – men i de lägen när någon varelse sitter där i kontemplation när vi kommer…då borde den där respekten kicka in. Då borde vi ge plats.
Jag gick såklart vidare, när jag insåg att de inte tänkte dela platsen med mig, utan valde att ta över den.
————————-
Någon vecka senare har jag gjort det svårare för andra att ta över min plats. Jag rör mig längre bort, lämnar stigarna, lyfter på grenar som hänger i min väg, viker av, klättrar ner och hittar en liten klippavsats att sitta på. Vad gör jag här då? Jo, men inget egentligen, sitter mest bara här och glor. Av någon anledning gillar jag det. Jag gör ingen grej av det, det är inte mindfullness eller meditation, det är bara jag som gillar att hänga på tu man hand med naturen. Men jag vill vara ensam. Då hör jag någon ropa: ”Hallå!” Jag ser ingen, de måste vara en bit ifrån mig. Ignorerar rösterna, men de fortsätter, verkar vara två personer… ”Hallå!” Rösterna låter till slut så desperata att jag tror att någon är i fara och kanske behöver hjälp så jag svarar ”Jaaa”, varpå jag får tillbaka ett svar med Stockholmsdialekt ”Hur kom du ner dit, går det en stig dit eller har du klättrat ner?”.
Några av er kan säkert föreställa er känslan. Vad ska jag svara? Låter det här som personer, med respekt, som jag vill dela den här lilla platsen med? Det jag vill svara hade inte låtit så fint, så jag sa inget. Jag är åter tyst, vänder blicken ut mot vattnet igen och ignorerar rösterna som fortsätter ställa frågor om hur de skulle kunna komma ner till mig. Jag hoppades att de inte skulle hitta vägen ner. Det gjorde de inte heller.
Naturen är inte ett ställe där man tar plats, det är ett ställe där man ger plats. Inte förstöra, och inte störa. När du lyfter din egen naturnärvaro så möjliggör du för andra att göra detsamma. Även om du själv inte vill söka lugnet i naturen, visa åtminstone respekt för de som vill det.
Klimatförändring och klimatanpassning. Att vi nu tagit klivet in i en klimatförändring som bara kommer förvärras de närmaste decennierna är inte längre en nyhet och inget jag kommer skriva mer om här, mer än att konstatera det. Att vi fortfarande har en chans att ändra utvecklingen om vi minskar våra utsläpp till noll och binder den koldioxid som finns i atmosfären är också allmänt känt. Utöver detta bör vi också värna den biologiska mångfalden så att våra ekosystem inte rubbas eftersom att det i sin tur leder till ett rubbat klimat. Lika känt är det också att vi generellt sett inte gör något åt det, trots den fakta vi matas med, och det vi upplever och ser med våra egna ögon. Så, vi behöver anpassa oss till det här scenariot. I Sverige bör vi gå från att leva som att vi har över fyra jordklot till det endaste vi faktiskt har. Det kan ju i ett ekonomiskt tänk också jämföras lite med att leva på sina barn och barnbarns pengar, men den budget vi pratar om här är inte i kronor utan i co2.Att börja leva inom ramen för vår egen budget handlar helt enkelt om att minska vår förbrukning, konsumtion och resande med tre fjärdedelar. Hur påverkar det turismindustrin? Ja, säg det… Eller snarare, hur borde det påverka turismindustrin? Om vi som företag och individer ska minska vår klimatpåverkan med tre fjärdedelar – hur skulle det se ut? Skulle ni som företag eller organisation fixa det? Skulle du fixa det privat? Sen tänker vi på gästerna. Även om vi själva inte vill förändra vårt sätt att leva och arbeta, vad händer om nästan alla gäster gör det? Hur kommer det påverka oss och vår verksamhet? Även om man själv inte vill leda förändringen eller kanske rent av inte
Klimatförändring och klimatanpassning.
Att vi nu tagit klivet in i en klimatförändring som bara kommer förvärras de närmaste decennierna är inte längre en nyhet och inget jag kommer skriva mer om här, mer än att konstatera det. Att vi fortfarande har en chans att ändra utvecklingen om vi minskar våra utsläpp till noll och binder den koldioxid som finns i atmosfären är också allmänt känt. Utöver detta bör vi också värna den biologiska mångfalden så att våra ekosystem inte rubbas eftersom att det i sin tur leder till ett rubbat klimat. Lika känt är det också att vi generellt sett inte gör något åt det, trots den fakta vi matas med, och det vi upplever och ser med våra egna ögon.
Så, vi behöver anpassa oss till det här scenariot. I Sverige bör vi gå från att leva som att vi har över fyra jordklot till det endaste vi faktiskt har. Det kan ju i ett ekonomiskt tänk också jämföras lite med att leva på sina barn och barnbarns pengar, men den budget vi pratar om här är inte i kronor utan i co2. Att börja leva inom ramen för vår egen budget handlar helt enkelt om att minska vår förbrukning, konsumtion och resande med tre fjärdedelar.
Hur påverkar det turismindustrin?
Ja, säg det… Eller snarare, hur borde det påverka turismindustrin? Om vi som företag och individer ska minska vår klimatpåverkan med tre fjärdedelar – hur skulle det se ut? Skulle ni som företag eller organisation fixa det? Skulle du fixa det privat?
Sen tänker vi på gästerna. Även om vi själva inte vill förändra vårt sätt att leva och arbeta, vad händer om nästan alla gäster gör det? Hur kommer det påverka oss och vår verksamhet? Även om man själv inte vill leda förändringen eller kanske rent av inte ens tar klimatutmaningen på allvar – vad händer den dagen om världen ställer om? Finns det scenariot i er SWOT-analys? Vad händer med svensk besöksnäring om våra gäster ställer om före oss? Jag tror de senaste två årens pandemi gett oss svaret på den frågan. Hade vi agerat annorlunda om vi såg den komma? Nu ser vi klimatförändring med enorma klimatanpassningar till följd – är ni beredda den här gången?
Jag håller med om att det här är en enorm fråga, den utmanar mig själv, den utmanar oss alla. Den är nog inte riktigt redo att lyftas i det offentliga än, men det är hög tid att vi som jobbar inom branschen själva börjar fundera på det, vad vi vill svara när vi väl står där.
Det sägs att…
”Men turismen är så viktig för människor, den behövs, den gör gott”. Ja, väl skött gör den gott. Väl skött är den helt fantastisk! Men vart går då gränsen? Den gör gott för människor, men inte alltid gott för planeten och klimatet. Någonstans går gränsen för vad som är hållbart. Det finns tillfällen då det gör mer nytta än skada, och det finns tillfällen då den gör mer skada än nytta. När är det befogat att spränga sin ”klimatbudget”? Kan vi räkna hem klimatvinster med de utsläpp vi genererar? En handen-på-hjärtat-tanke vi bör ställa oss själva, om inte förr så nu.
”Människor kommer aldrig sluta resa”. Är det verkligen sant… hur har det sett ut de senaste två åren? Att människor inte vill sluta resa är en annan sak. Även om vi fortsätter resa, på vilket sätt bör vi då resa? Och hur behöver branschen anpassa sig till det nya resemönstret och de krav som kommer ställas på våra boendeanläggningar, restauranger och aktivitetsföretag?
”Våra gäster vill ha det så” skulle kunna vara en slogan som passar in på många turismföretag och destinationer idag. Samtidigt som man talar om vikten av att vända sig till just den marknad och målgrupp man vill ha, att skapa personas och riktade kampanjer till ”drömkunden”. Här uppstår en krock… För vart går gränsen? När ska man ge gästerna det de vill ha, och när ska man vända sig till de gäster man själv vill ha? Ska vi själva sätta gränserna för vad vår verksamhet klarar av, eller ska vi låta gästerna göra det?
”Det är inte vi som behöver ändra oss, det är alla andra”. Tänk att de nog säger samma sak. Vi kan inte ändra dem, men vi kan ändra oss själva och vårt sätt att leva och arbeta. Jag upplever att många tänker svart eller vitt här… att om inte hela branschen, landet, världen, whatever ändrar sig samtidigt så kommer inte jag heller ändra mig. En slags väntan på att någon annan ska ta steget eller säga till oss vad vi ska göra. Men alla har vi olika förutsättningar och det finns ingen mall – så vi behöver själva göra det vi kan med de redskap och kunskaper som vi har.
Fria individer
Det är lätt att tänka att ansvaret ligger hos företagen, media, organisationerna eller politikerna. Men vad består de av? Individer. Det är individerna som behöver förändras, det är individerna som står för förändringen. Det vi som individer kan göra är att förändra det vi kan förändra inom vår del av världen, inom våra arbetsplatser, inom våra hem. Det finns ingen annan.
Hur är det nu – kan ni er Harry Potter? Jag tänker på scenen i ”Fången från Azkaban” där Harry in i det sista väntar på att någon annan ska kliva fram och rädda Sirius Black från dementorerna. Men till slut inser han att den han väntat på är han själv. I sista stund använder han all sin kraft för att avlägsna de mörka hoten och livet återvänder till Sirius.
Kanske den du väntar på är du själv.
Vad vill du göra?
Jag kan såklart inte avgöra vad som är rätt eller fel för någon annan, jag vill inte ens säga vad jag tycker att någon annan borde göra. Vi har alla olika förutsättningar och viljor. Det som funkar för någon passar inte en annan, det som går bra på en plats håller inte på en annan osv.. Det jag vill med den här texten är att få oss att tänka i nya banor, på vad vi själva kan göra och vad vi vill göra.
Vi är trots allt alla fria individer och beslutet att agera, i vilken riktning det än är, ligger hos oss själva.
Linda Staaf Grundare Woods & Water och initiativtagare till Let’s Meet & Talk
Smultronställen, ska vi berätta om dem? Ja eller Nej? Att dela med sig av det man själv gillar, att vilja få andra att må lika bra av det som får en själv att må bra – det är nog anledningen till att man väljer att dela med sig av sina guldkorn eller smultronställen. Glatt svarar vi på journalisternas frågor om våra smultronställen i hembygden, eller i vårt arbete i receptionen på ett hotell där vi tipsar besökaren om våra oupptäckta smultronställen i staden. Vi gör det av välvilja och i all välmening, det finns ju liksom inget ont bakom det. Men det finns konsekvenser, som många inte tänker på. Innehåll: - Om smultronställen - Hur tänker du? - Exempel - Så här funkar jag - Så här funkar ni – undersökning - Du som reser som turist, friluftsutövare, influencer eller journalist - Vad man kan göra om man jobbar i turistbranschen. Om smultronställen Jag skulle innan vi går vidare bara särskilja en typ av smultronställe från en annan. För en del människor kan ett smultronställe vara ett café, en loppis, eller en park i en stad. I de fallen finns en slags struktur kring smultronstället med logistik, renhållning, någon som styr över besöksströmmarna och kanske har det som levebröd. Men en annan typ av smultronställen är de om finns i naturen, avskilda från strömmen av människor. Där saknas många gånger en struktur som ovan. Det här är min typ av smultronställe, och när frågan ställdes i en undersökning på mitt Instagram så svarade 99% att även deras smultronställen är i naturen eller naturrelaterade, och att 94% av platserna ligger avskilda från den vanliga strömmen av människor. Så det är med utgångpunkt av smultronställen i naturen som den här texten handlar om. Smultronställen är viktiga andhål för oss, viktiga för folkhälsa och livsglädje. Dessa platser blev våra smultronställen av en anledning, kanske för att det var lugnt och tyst där. Eller orört och vilt. En plats som fick oss att må bra. Vad som är ”smultronställe” eller ”orörd plats” är
Smultronställen, ska vi berätta om dem? Ja eller Nej?
Att dela med sig av det man själv gillar, att vilja få andra att må lika bra av det som får en själv att må bra – det är nog anledningen till att man väljer att dela med sig av sina guldkorn eller smultronställen. Glatt svarar vi på journalisternas frågor om våra smultronställen i hembygden, eller i vårt arbete i receptionen på ett hotell där vi tipsar besökaren om våra oupptäckta smultronställen i staden. Vi gör det av välvilja och i all välmening, det finns ju liksom inget ont bakom det. Men det finns konsekvenser, som många inte tänker på.
Innehåll: – Om smultronställen – Hur tänker du? – Exempel – Så här funkar jag – Så här funkar ni – undersökning – Du som reser som turist, friluftsutövare, influencer eller journalist – Vad man kan göra om man jobbar i turistbranschen.
Om smultronställen Jag skulle innan vi går vidare bara särskilja en typ av smultronställe från en annan. För en del människor kan ett smultronställe vara ett café, en loppis, eller en park i en stad. I de fallen finns en slags struktur kring smultronstället medlogistik, renhållning, någon som styr över besöksströmmarna och kanske har det som levebröd. Men en annan typ av smultronställen är de om finns i naturen, avskilda från strömmen av människor. Där saknas många gånger en struktur som ovan. Det här är min typ av smultronställe, och när frågan ställdes i en undersökning på mitt Instagram så svarade 99% att även deras smultronställen är i naturen eller naturrelaterade, och att 94% av platserna ligger avskilda från den vanliga strömmen av människor. Så det är med utgångpunkt av smultronställen i naturen som den här texten handlar om.
Smultronställen är viktiga andhål för oss, viktiga för folkhälsa och livsglädje. Dessa platser blev våra smultronställen av en anledning, kanske för att det var lugnt och tyst där. Eller orört och vilt. En plats som fick oss att må bra. Vad som är ”smultronställe” eller ”orörd plats” är ju individuellt – tror det kan skilja mycket beroende på om man bor i storstaden eller på landet.
Hur tänker du? Du har säkert också några smultronställen – vilka är det? Vad kännetecknar de? Är det en lugn plats, en avskild plats? Är det inslag av natur där?
-Vad skulle hända med dina smultronställen om du berättade om dem för dina närmaste vänner? -Vad skulle hända om du berättade om dina smultronställen för lokalpressen? -Om man skrev om dem i ett nationellt resemagasin? -Om man skrev om dem i ex Lonely Planet?
-Skulle det fortfarande vara dina smultronställen om det var tiotals eller hundratals andra personer där samtidigt som du?
Jag gjorde en undersökning på mitt personliga Instagramkonto @lindastaaf och fick in strax under 150 svar, längre ner här kan du se sammanställningen på de svaren.
Exempel: Sommaren 2018 fick man ringa in till lokalradion i Jönköping och berätta om sina smultronställen i hembygden. En person ringde in och berättade om sin favoritplats – en öde strand vid Vättern där man var alldeles ensam med vågornas skvalp. Från den dagen var ingen person ensam på den stranden. 2009 besöktes klippan Trolltunga i Norge av ca 500 personer årligen – i stort sett bara locals. 2016 var det 85 000 besökare och året därpå sa prognosen 170 000 besökare. Idag kan man få vänta 2h i kö för att gå ut på klippan. Och ta det där kortet. Jag tror att de locals som brukade gå dit går någon annanstans nu. Nedskräpningen har också ökat rejält, och den lilla kommunen har fått betydligt fler kostnader än intäkter på besökarna som vandrar hit helt kostnadsfritt. Jag har dock hört att man nu stöttar med pengar nationellt, då Trolltunga kommit att bli en turistmagnet för hela Norge.
Så här funkar jag: Jag får ofta frågan om mina smultronställen, men sedan några år tillbaka har jag slutat berätta om dem. Mina smultronställen är alla lite avskilda, i naturen, där jag oftast får vara helt ensam. De här platserna skulle för mig förlora sin tjusning om det var fler än jag där. Så jag har slutat berätta om dem, och jag har fått hitta nya platser vartefter mina gamla blivit ”kända”. En annan anledning till att jag inte vill berätta om dem är att de här platserna är vackra, avskilda och orörda, och platser dit många besökare kommer tycks ha en förmåga att bli nedskräpade. Jaså – har du läst nån artikel om mig där jag faktiskt uttalar mig om dem… och du tror att det var mina verkliga smultronställen – nope. Jag brukar nämna platser som redan är välbesökta och lättillgängliga för renhållning, inte mina faktiska guldkorn. Sorry, not sorry… Men ofta när jag inte skrivit ut vart mina bilder jag delar tagits – så nog är det någon annan local där och kommenterar inlägget nåt i stil med ”Aha, jag ser att du är på XXX-stranden” eller liknande.
För en tid sedan gästade jag ett nationellt Instagramkonto en helg för att dela med mig av min hembygd. Inför detta så bad de mig beskriva i detalj vart bilderna var tagna – ”bakom vilken buske”, sa de till och med… Men nej. Jag tipsade om allmänna grejer och nämnde några redan bekanta platser. Om jag tipsar om mina smultronställen kan ju någon annan komma och äta upp dem.
Så här funkar ni – Undersökning
Jag gjorde 2/2 2020 en undersökning på mitt personliga Instagramkonto @lindastaaf, där följarna fick svara på olika frågor, jag fick in nästan 150 svar, och här är en sammanställning av dem:
Är era smultronställen oftast i naturen eller naturrelaterade?: 99%: JA Ligger smultronstället avskilt från strömmen av andra människor? : 94% JA Är smultronstället relativt nära ditt hem (så du inte behöver vara borta en dag eller flera)?: 74% JA Skulle din upplevelse vid smultronstället förändras om du fick dela den med många andra människor? : 84 % JA Skulle du, om du fick frågan, berätta för lokalpressen vart dina smultronställen finns? 81% NEJ Skulle du tipsa om dina smultronställen på Instagram? 62% Nej
Följdfrågor:
Beskriv ditt smultronställe med ord: ”Solvarma klippor vid Mälaren med lövskog i ryggen” ”Klippor och hav” ”Sol, lä, vatten och inga andra i närheten” ”Klippor/berg, strand, vatten, vindstilla, lågt till horisonten, inga mänskliga ljud, sol” ”Finns flera med ledordet är nog avskilt och naturskönt Ibland med havsluft och salta dopp, ibland en skogsstig…” ”Själsligt lugn, naturens ljud, känna, alla sinnen får ro” ”Lugn. Frid i själen som jag brukar säga, känslan av att ”vara ensam i världen”
Varför skulle du inte vilja dela med dig av dina smultronställen för lokal media? ”Hela charmen med mina smultronställen är att jag kan vara själv och njuta av naturen” ”Ett smultronställe måste förtjänas, dvs hitta det själv” ”Vill ha mitt ställe för mig själv (sagt med omtänksam ton utan att vara ego)” ”Har flera och vissa delar man med sig av och vissa håller jag för mig själv” ”Mina smultronställen bygger på att jag uppskattar att få vara ensam där” ”Delar dem gärna med nära och kära men i övrigt är det lyxigt att få ha sina hemliga tillhåll” ”Nej, vill inte riskera att det blir för mycket folk” ”Vissa skulle jag kunna, men inte alla” ”Det är för heligt” ”Nej, pga att allt för många inte har respekten att vara rädd om naturen tyvärr” ”För att jag inte vill att alla vallfärdar dit” ”Vissa plaster vill man ha för sig själv. Välbesökta platser blir lätt mycket skräp på tyvärr” ”Nej, för att idag kan man inte gå nånstans utan att folk skräpar ner längst stigar och förstör etc”
Varför skulle du gärna dela med dig av dina smultronställen i lokal media? ”För att fler skulle få uppleva det. Alla som skriver nej är själviska jävlar ” ”Ja, vill att fler ska upptäcka och njuta av vår gemensamma närmiljö”
38% skulle tipsa om sina smultronställen på Instagram, men endast 19% kan tänka sig att göra det i lokal media. Ni som delar med er på Insta men inte i media – vad är skillnaden? ”På Instagram ser inte hela Sverige, bara ens vänner” ”Har inte så många följare och närmast sörjande delar jag gärna med mig till” ”Likasinnade och miljömedvetna jämfört med vanliga Svenssons”
Summering: Smultronställen är utan tvekan kopplade till naturen och nästan alla ligger avskilt från strömmen av människor. Nästan alla tycker att deras upplevelse av sitt smultronställe skulle försämras om de fick dela platsen med andra. Över 80% vill inte dela med sig av sina smultronställen mer än kanske bara till nära och kära. Det ska tilläggas…. Jag hade dialog med några av de som deltog i undersökningen, och det uppkom vissa skillnader i tolkningen av vart gränsen går. Att dela med sig av ett smultronställe för mig är att peka ut ex en strand, klippa, dunge, vik etc – inte att nämna ett större område. (Ex Jag säger ofta att jag är på Omberg, men aldrig vart där jag är.) En annan tolkningsfråga är det där med att ”dela platsen med andra” – t.ex. tycker en del att det är OK att dela en plats med andra som typ kan nyttja den när man själv inte är där, men när man är där själv vill man vara i fred.
Du som reser som turist, friluftsutövare, influencer eller journalist: Du är en besökare på en plats, i någons hem rent ut sagt. Människor bor och lever sina liv i den miljö du gästar för tillfället,det här är deras smultronställen, så visa respekt. Hur skulle du själv vilja att andra uppförde sig vid ditt eget smultronställe på hemmaplan? Skulle du vilja att andra taggade platsen och delade den i större forum?
Hur jobbar man lokalt med strategier, hur vill destinationen kanalisera besökarna och varför – ta reda på det innan du delar en plats med allmänheten. De som bor och lever på platsen är de som vet bäst vad som fungerar i just deras område.
Om du finner en fin plats – behåll den för dig själv. Visst, dela på Insta om det är viktigt, men geotagga inte, beskriv inte exakt vart platsen ligger eller hur man tar sig dit. Nämn vilket område du är i, men berätta inte i vilken vik, eller på vilken klippa. Låt platsen som är orörd få fortsätta vara ett smultronställe för de som bor i området, du är trots allt gäst hos någon annan.
Vad kan man göra om man jobbar i turistbranschen? ”Efter mina 25 år i turistbranschen…” fattar jag att det lockar besökare till destinationen om man lyfter fram ”orörda, oupptäckta smultronställen”… men det funkar bara ett litet tag, tills platsen inte längre är ”oupptäckt” och inte längre lika intressanta ens för turisterna. Ur ett hållbarhetsperspektiv vinner ingen på det i längden. Och på vägen har locals förlorat ett smultronställe.
Ja, men vi måste tjäna pengar, det gynnar hela bygden, säger nån. Nja, det där med måste köper jag inte, och gynnar är relativt. Turism ska utformas i dialog med lokalbefolkningen, inte bara av branschen, och bara av den här undersökningen kan man se att fyra av fem personer inte vill att deras smultronställen ska spridas. Så hur kommunicerar ni med era lokalinvånare? Så vad göra istället? Lyft fram platser som redan är bekanta för allmänheten och i turistbroschyrer, många gånger har man också en infrastruktur där för ex sophantering och parkering – sånt man också behöver ta hänsyn till ur lokalt och regionalt perspektiv vartefter sevärdheter växer fram. Kanalisera strömmarna av besökarna och gör det i dialog med locals, turismföretagare och offentlig sektor. Visst, ta fram och berätta om nya smultronställen om ni vill, men tänk igenom det innan, ha strukturen för det – tänk inte i första hand på snabba cash – utan låt era val styras av det bästa tänkbara valet för locals.
Om du exempelvis vill göra reklam för en skärgård – namnge den och visa bilder, men gå inte in på detaljnivå och namnge specifika öar eller vikar (om där inte finns verksamheter/infrastruktur osv förstås). Och såklart informera om allemansrättens skyldigheter och berätta om hur man vistas i naturen med respekt för den och andra. Alla som på något sätt uppmanar till mer friluftsliv borde också uppmana hur man vistas i naturen på allemansrättens villkor.
Så på frågan – ska vi dela med oss av våra smultronställen blev svaret ett rungande: Nej!
Jag tänker på scenen i ”Fången från Azkaban” där Harry in i det sista väntar på att någon annan ska kliva fram och rädda Sirius Black från dementorerna. Men till slut inser han att den han väntat på är han själv. I sista stund använder han all sin kraft för att avlägsna de mörka hoten och livet återvänder till Sirius.
